Balans, huvudet över vattenytan, ljusgrått, inte svart eller vitt. När jag mår som sämst är livet svart och när jag mår som bäst, lite för bra, då är livet vitt. Just nu jobbar jag mig fram mot en mer ljusgrå tillvaro. Inte allt eller inget, inte kaos, inte apati,. Istället lagom, istället, vad man brukar säga, svensk.

Min egen bergochdalbana börjar plana ut och med det också ett bättre mående. Men ett liv i ljusgrått känns emellanåt också så trist.

Jag jobbar med mig själv hela tiden, får råd och stöd från psykolog och tar min medicin. Jag gör det som jag vet är bäst för mig i det långa loppet. Men ibland längtar jag ändå tillbaka. Tillbaka till det där skimrande ljusa, kaos, roligt, och hela tiden: Livet är härligt!

Jag sitter och pratar med sambon. Berättar om det senaste samtalet med psykologen. Förklarar, beskriver och suckar. För ett ljusgrått liv ter sig också som väldigt trist, emellanåt.

Ögonen tåras. För jag är emellanåt så jäkla trött på att hela tiden nöta upp nya hjulspår, att hela tiden göra allt så rätt.

Det är då, mellan mitt klagande, mellan mina suckar som han tittar på mig och säger det jag själv inte tänkt på, för emellanåt är allt väldigt mycket svart och vitt:
”Men du. Du kan alltid färglägga det grå”.

Jag stannar upp i mitt malande. Jag ler.
”Det har jag inte tänkt på. Så bra sagt!”

Jag ser framför mig en palett med färgklickar som symboliserar allt roligt. En klick grönt där och kanske lite rött där borta.

Man brukar säga, livet är inte bara svart eller vitt.
Nej men är du bipolär är livet ganska ofta just det, svart eller vitt. Där emellan också lite ljusgrått. Men i takt med att livet känns allt lättare kan färgklickar portioneras ut och kanske kan en, så småningom, ljusgrå tillvaro bli till en färgglad palett.

Livet, det är livet det handlar om.

I dag har landskapet utanför fönstret blivit till en grå tillvaro.
Men…  Det går ju faktiskt att färglägga det grå.

Det här inlägget tillägnas min fantastiska, kloka och tålmodiga sambo. Tack för att du finns.