En dag för att minnas. En dag för att hoppas.

Det gör fortfarande ont när jag tänker på dem. Det gör mest ont för jag vet inte om vi någonsin kommer ses igen. Det gör ont för det är bara minnena som är kvar.

Jag hoppas de fortfarande finns därute någonstans att de faktiskt inte är helt borta, att det inte bara blev svart.

Jag vet, förstår, varför livet kan bli så jobbigt så att döden blir den enda tryggheten. Jag vet också nu hur de som blir kvar kan känna.

Men jag funderar fortfarande hur vi kan tillåta att en enda människa tar livet av sig i Sverige.  Jag undrar också varför resurserna aldrig verkar öka och jag kan fundera på vem som är mest värd.

Jag har tur som har en diagnos. Jag klamrar mig fast vid att jag är patient vid en psykiatrisk avdelning. Men det krävdes också att jag blev inlagd med grava självmordstankar, och planer, för att jag skulle få den vårdmöjligheten jag har i dag.

Jag hör ofta hur folk uppfattar att vården har någon sorts gräns för när hjälpen kan delas ut. Att planer på att begå självmord har blivit en måttstocken att allt innan dess bemöts med ett nja. Det här är kanske extremfall men faktum är att det sker.

Hur ska en befolkning kunna bli bra medborgare om den vård som finns inte räcker till? Hur ska medborgarna få den vård de har rätt till och hur ska vi kunna rädda liv om vårdpersonalen får nöja sig med brödsmulor?

Jag tänker på alla de som inte orkade längre och de som i mitt Sverige skulle ha blivit räddade om vi hade prioriterat hela människan.

Självmord är också ett sätt att dö på och inget vi ska gömma undan.
Vi får inte glömma att självmord är det absolut sista en människa gör när inget annat verkar hjälpa eller fungera.

I dag skänker jag en extra tanke till alla politiker med budskapet att det är dags nu. Det är dags att ta självmord i er mun och se till att fördela pengarna så att den där nolltoleransen blir verklighet på riktigt!
I dag skänker jag en extra tanke till all vårdpersonal som kämpar i de träsk av besparingar, kilometerlånga vårdköer utan slut och där ni i slutet hittar er själva i väntrummet med psykisk ohälsa. Det är dags nu att säga det räcker. Det är dags att förändra.
I dag skänker jag en extra tanke till er som också kämpar på med er psykiska diagnos. Ni är inte ensamma, tillsammans orkar vi öppna upp och berätta för varandra, för de andra och för oss själva.

Livet är överjävligt, fantastiskt underbart och i bland bara en grå massa. Ingen har sagt att livet ska vara lätt men ingen har sagt att vi ska finnas oss i det heller.