För varje gång jag hamnat i ett depressivt skov eller hypomanisk förändras mitt minne. Från ena sekunden till den andra är tankar som bortblåsta och det går inte att värka tillbaka dem. Minnen som kan ha varit väldigt starka bleknar och försvinner och det krävs någon annan för att jag ska komma ihåg dem igen.

Jag skriver lappar för att komma i håg. Det är inte alltid jag behöver titta på dem men genom att jag använder både händerna och huvudet för att skriva ner det jag måste komma ihåg är det som att allt fastnar på ett mer långvarigt sätt.

Det här är fruktansvart frustrerande och ofta går jag omkring med känsla, vad var det nu jag skulle komma ihåg.

Så när allt blir knas skäms jag, känner mig värdelös och vilsen.
En inbokad tid, en senarelagd arbetsdag för att jag ska vara med på ett viktigt möte blir bara pannkaka. Dag, tid och varför är uppskrivet men någonstans på vägen har jag förmodligen uppfattat fel och gjort ändringar i min arbetsdag en dag för tidigt.

Jag skäms. Det där är inte jag. Jag brukar ha stenkoll. Filmer jag sett brukar vara förbrukade efter en gång för alla detaljer alla repliker, minspel har etsas sig fast i mitt huvud. I dag kommer jag i håg mitten och kanske slutet av en film.

”Det gör inget det kommer ut något bra av det här också ska du se” får jag höra.
Jag behärskar mig för att inte skylla över situationen på någon annan, det är ju så mycket lättare. Jag tar en kopp kaffe och analyserar ihjäl situationen, ångesten väller fram liksom det ljumna kaffet som rinner ner för min strupe.

Minnet kommer att bli bättre ju mindre av depressionen som finns i mig. Men det kommer alltid att fattas bitar, kanske bitar jag överhuvudtaget inte kommer att sakna. Men de kommer i alla fall vara borta. Tanken på vad som kan händer vid nästa skov gör bara att jag blir än mer frustrerad och skriver än fler kom-ihåg-lappar för brinnande livet.

Jag tar en klunk till av det ljumna kaffet och funderar ett varv till. Hmmm det var något jag skulle komma ihåg men vad var det…
Ja just ja, vad var det nu jag hade ångest över egentligen?