Jag har aldrig varit speciellt bra på att göra saker lagom. Lagom mycket filande på fötterna, lagom mycket skola, lagom mycket mat. Jag har alltid velat gå min egen väg men alltid rätat in mig i ledet på ett eller annat sätt. Så det där med julen handlar mest om en hatkärlek till hela högtiden.

Egentligen ville jag bara sitta och titta på julspelet i skolan men det slutade alltid med att jag stod längst fram och förundrades över det lilla jesusbarnet i krubban.
Jag ville egentligen glömma att köpa julklappar men var i verkligheten den som planerade i månader vad jag skulle köpa. Jag tyckte egentligen att det där med luciavaka var väldigt konstigt. Men jag var alltid 100 procent på när folkölen skulle drickas.

Allt eller inget.

När jag var i mellanstadieåldern ville jag bli nunna när jag blev stor. Jag såg framför mig lugn och ro och bara koncentration på en sak. Jag var inte religiös då och jag är det heller inte i dag. Men jag längtade efter lugn, ett inre lugn.

Jag växte upp och präntade in i min egen hjärna att det där med stress det var inte skadligt och det gjorde mig till en bättre person. Jag stressade järnet, var upptagen varje dag i veckan på fritiden, musikskola, scouter, politik, träning. När människor runtomkring mig, mina vänner, förundrades över alla mina göromål njöt jag på insidan. Jag var verkligen en person med många bollar i luften. Jag kunde inte nöja mig med att gå ett gymnasieprogram jag läste också in ett till på mina håltimmar. ”Det är bra att ha något att luta sig mot”.

När julen närmade sig var jag den första att, en teatralisk gest mot pannan, jämra mig över allt som jag var tvungen att hinna med. Medömkan födda ny energi och orken att fortsätta mitt hektiska liv fortsatta att mala på.

Så när julen i år står för dörren får jag lära mig att det går nog lika bra med köpta grönsaks(kött)bullar och på sin höjd kanske tre dubbla satser lussekatter (förra året hann det väl bli sisådär typ sex dubbla).
Många politiker, kändisar och vanliga människor höjer sina röster för en vit jul, för barnens skull, och jag gör detsamma. Det gör ont att veta att julen inte är för alla.
Men jag höjer också en röst för en jul med psykisk hälsa. Lägg bort o:et, ta hand om dig själv, du förtjänar det, och det förtjänar barnen.

Jag kommer att försöka och jag försöker. Det är väldigt svårt men en timme, ja det är en bra timme och jag njuter. Hatkärleken till julen kanske minskar men min psykiska hälsa kommer, förhoppningsvis, bestå.