Jag bara är

Grannen under skrapar bort den gula plastmattan i den gula lägenheten så att händerna svider. Grannen vägg i vägg bär omkring på sitt ledsna barn så att gråten blir ömsom tydligare ömsom otydligare genom vår gröna vägg.

Jag ligger och stirrar upp i vårt vita tak till ljudet från minutvisaren som flyttas fram. Det är det här som är livet säger en del, det är det här som är mänskligt.

Jag ler. Huvudvärk sen gårdagen gör sig påmind och jag orkar inte bry mig om ångest eller oro. Jag bara är för första gången på evigheter.

Att julen närmar sig och att jag äntligen erkänt för mig själv att det där med högtider inte är min starka sida är inget jag orkar bry mig nämnvärt om just nu. Att överraskningar är min absolut sämsta sida, någon sorts hatkärlek, är inget jag orkar ha dåligt samvete över.

Skrapandet från grannen under fortsätter, det där med adventsljusstakar är nog inget som prioriteras där och jag börjar förbereda mig mentalt på vad det där med jul har inneburit och vad det inte ska bli nu. Städning ska inte vara en flyttstädning och jag ska inte varva upp för att sedan dimpa ner.

Jag suckar. Jo jag försöker leva och inte bara överleva. Men det är svårt att göra om. Hos grannen under pågår renoveringen för fullt och det är väl ungefär lika här. Skrapa bort den gamla fastlimmade gula plastmattan för att lägga dit något mer stabilt mindre giftigt.

I julklapp vill jag gärna ha ett presentkort på en uppgradering av min hjärna. Jag kan gärna lämna in mitt huvud för polering och hämta ut det någon gång efter nyår. 

Grannens barn har slutat gråta genom vår gröna vägg och grannen under verkar ha tagit en paus. Skynda långsamt heter det visst.