Gårdagen dröjer sig kvar i hela kroppen. Jag är så trött och ögonen känns torra, ögonlocken tunga som stenar. Jag genomför samma procedur som varje morgon och försöker dölja mitt egentliga jag bakom smink och välstrukna kläder.

Det är helt enkelt skit just nu. Jag mår skit. Ett vänligt: ”Hur mår du egentligen?” och den där timmen hos psykologen blev nästan två och ett till besök bokades in den här veckan.

Det går ganska lätt till en början att inte känna efter hur jag egentligen mår. För jag vill inget hellre att det här ska fungera. Jag vill inget hellre än att få tillbaka mitt liv. Så jag kör på, kliver upp på morgonen av ren envishet, inget annat, arbetstränar för jag tycker att det är kul men göra mina timmar av ren rutin inget annat. Jag är trött och inbillar mig att det bara har att göra med den där bristen på B12, inget annat. Mardrömmarna är hemska och de blir allt fler. Men jag inbillar mig att det har att göra med medicinen, inget annat.

Så får jag den där frågan som omkullkastar och river mina murar så att jag känner hur jag egentligen mår. Jag mår skit.

Jag gråter, snoret rinner och varje papper i min hand förvandlar jag till blöta tussar. Jag gråter ner sambons tröja, kramar om honom som om han ska försvinna nu när jag mår så där jävligt igen. Så rädd för att inte bli älskad. Men han står kvar och han fortsätter ge mig papper som jag förvandlar till blöta tussar.
”Ett steg tillbaka för att du ska kunna ta två framåt, säger han”.

Jag vet inte varför jag gråter jag mår bara skit. Psykologen har en teori om att det här måendet kanske inte är så mycket min bipolaritet utan något annat som behöver bearbetas.

Jag är så trött på att bli såhär så förbannat trött på att livet ska vara så här. Så jag är tacksam för varje teori, varje sida jag lyckas leta fram där mellan de fyra väggarna.

Jag blir till slut likgiltig inför mitt mående för jag orkar inte bry mig. Jag vill krypa in i mig själva och bara skita i allt.

Men inget blir speciellt bättre, hör jag mig själv tänka. Så jag tar timme för timme och väntar på att livet ska kännas okej igen.