Hur ärlig är du mot dig själv?

on

Jag tycker inte om att prata känslor. Jag tycker inte om att prata om mina egna känslor.

Jag gömmer mig hellre bakom roller än att jag uppriktigt och ärligt säger att jag mår skit. Jag ler, skrattar tills tillfället ges att jag kan stänga in mig själv och gråta, bryta ihop och önska livet ur mig själv. Jag gör det här tills det inte längre går och då bryter jag ihop rejält, som nu, och får kämpa mig tillbaka till upprätt ställning igen.

Prata om det, vi måste prata om det för att samhället ska förstå.
Det är mina egna ord om min egen sjukdom och jag pratar och jag berättar. Jag skäms inte i dag att berätta, sträcka upp handen i klassrummet, att jag har en bipolär diagnos, jag har en psykisk sjukdom. Men jag svarar sällan ärligt på frågan ”Hur mår du?”

Men hur ska människor runtomkring mig kunna hjälpa mig när jag inte berättar hur jag egentligen mår? Det gäller inte bara hur JAG mår det gäller de flesta individer. Hur ska vi kunna förstå varför vår parter är sur om personen inte berättar att han eller hon vantrivs på jobbet? Hur ska vi kunna förstå varför barnen inte vill gå till skolan om vi inte lär dem att berätta om de mår dåligt i skolan? Hur ska chefen kunna förstå att alla de där arbetsuppgifterna gör dig stressad och ledsen om du faktiskt inte berättar det?

Jag är så innerligt trött på mig själv. Jag spyr över mig och vill helst byta bort mig själv till ett bättre version. Jag tycker att det är svårt att prata om mina känslor men jag lyssnar gärna på andras och säger till dem att de måste prata om det. Själv kniper jag käft. Varför? För jag har alltid gjort så. Det är trots allt lättare att prata med en glad människa än en som är ärlig och uppriktigt. När var du riktigt ärlig mot dig själv och din omgivning om hur du egentligen mår?

Livet är fan inte enkelt men jag tror att det kan bli lättare.

Att prata om mina egna känslor, de där känslorna som är jag, inte de där övergripande känslorna som handlar om mina sjukdom utan de känslor som är Johanna Nyman, är ett nödvändigt ont. Först då, kanske, jag faktiskt kan lägga de där rollerna åt sidan och visa vem jag faktiskt är. Ett trevande steg mot den rätta riktningen…

Ärlighet varar längst, brukar det heta, och ärlighet inför sig själv varar nog för evigt.