Jag ignorerar det som är orimligt, kastar bort vetskapen av att inget är rosaskimrande med enhörningar och marmeladkonfektyr. Jag vill bara inte se verkligheten just nu och är tacksam för den fantasin jag har.

Jag befinner mig i ett tillstånd där jag är tvungen att sparka på mig själv för varje sak jag ska ta mig för med. Inget går på automatik, inte ens tandborstningen, så jag måste hela tiden ge mig själv en spark framåt. Det är mycket gnäll det är jag fullt medveten om, jag har det ju ganska bra. Men jag orkar inte ens bry mig om att jag har det ganska bra. För inget flyter på.

Jag sitter i en gummibåt i strömmade vatten men jag måste hela tiden använda årorna för att ta mig framåt.
Jag suckar. Jag vet att det här kommer gå över. Men just nu vill jag bara fly.

Så jag drömmer mig bort till en enslig stuga mitt ute i skogen. En öppen brasa och meterhöga snövallar utanför fönstren. En liten timmerstuga med sängloft och en katt eller två som snarkar bredvid i soffan. Det är tyst och inget utom hungern och törsten stör mitt liv. I den lilla hallen står ett par rejäla kängor med snörning och en stor pälsmössa hänger på tork på väggkroken. Sambon gör mig sällskap och tillsammans kan vi överleva ett tredje världskrig.

Men jag vet att den vackra fantasin i verkligheten skulle innebära slit och släp och en längtan tillbaka till civilisationen. Men vem fan bryr sig tänker jag.

Datorn tuggar på, programuppdatering måste genomföras och jag tänker att jag skulle behöva ha en egen programuppdatering. För den här datorn går långsammare än vanligt. Ett pausprogram kanske.

Jag fortsätter streta på med min rosaskimrande isolerande stugbild i bakhuvudet. Livet är inte svart eller vitt eller för den del rosa det vet jag, men nu är det jävligt mörkgrått. En timme, en kvart, en minut i taget, snart känns allt lite bättre.