In i väntrummet prasslar jag mig fram. Täckbyxor, mössa, tjockjacka, allt är på plats. Framme vid luckan sträcker jag på mig och lutar mig lite smått framåt.

”Johanna Nyman, jag ska ta litiumprover”, säger jag högt och tydligt så personen i fråga ordentligt ska uppfatta att jag är jag och att jag är där för att ta prover.

Jag får den lilla gula kölappen i handen tillsammans med en liten klisterlapp med mitt personnummer och, vad jag tro är, information om vad det är för sorts prov.
Jag och mina prasslande byxor glider fram till en ledig plats på landstingets gröna soffor som är bekväma men inte för bekväma, de vill väl inte riskera att någon somnar.

Rummet är av öppen planlösning och alla som står vid luckan kan både höras och synas.
Just den biten var den allra jobbigaste tidigare. Alla kan ju höra varför just jag är där för att frivilligt låta mig bli tappad på blod. Att ens nämna vad det var för prov jag skulle ta var för mig helt otänkbart. Alla skulle jag fatta att jag var där för att jag är bipolär!

Litium är liksom lika med bipolär i min värld. Jag försökte alltid se så ”normal” ut som det bara gick när jag satt där i väntrummet. För skulle någon jag kände dyka upp kunde jag alltid skylla på något kroppsligt fel och inte psyket.
Jag stressade alltid dit till provtagningen för att jag skulle hinna ta mina prover innan jobbet så att ingen skulle fatta misstankar. Oj vad rörigt och stressigt det blev när jag lyckades pricka in provtagningsdagen på PRO-dagen! Oj vilka bortförklaringar det kunde bli när jag väl kom till jobbet.

Att gömma sig för den man är, är lika med dåligt mående.

Men nu den här gången drog jag av mig mössan så att håret stod åt alla håll när jag väntade på att indikatorn som visar könummer skulle slå om till mitt nummer, nummer 25. Jag orkade inte bry mig. Jag väntade med mobil och diverse magasin och jag funderade på om det skulle komma någon jag känner som kunde göra mig sällskap i väntan.

Jag såg säkert tokig ut med håret åt alla håll, knallröda kinder från minusgraderna ute och ett sådant där knäppt leende när det dök upp något roligt kattklipp i Fb-flödet.
Jag tror faktiskt att jag ändå kan ha sett ”normal” ut.

När provröret väl var fyllt och den obekväma papperstussen med en alldeles för lång tejpbit sattes på min hårbeklädda arm kunde dagen ta sin början på riktigt.

”Ja ha ska du också till sjukhuset i dag! Ja jag var där i morse och tog blodprov”.
”För vad då?”
”Litium, måste ju se så att balansen i kroppen är okej”.
”Ja ha, ja det måste man ju… Visste du förresten att litium…”

Det känns bra när jag ger blanka fan i vad folk tycker och tror om att jag är bipolär. Det känns riktigt bra för oftast ge de också blanka fan i att jag är bipolär och oftast vill människor veta mer om mig och min sjukdom.