När det sätter igång

Det är läskigt det där. Det där när man börjar känna igen sina egna känslomönster.

Nästan två veckor av dålig sömn och Johanna känner av den där kittlande känslan när det är på väg uppåt. Uppåt på ett inte så bra sätt. Än är det som att bergochdalbanan dragit sitt första ryck och vagnen börjar rulla uppför, jag ser toppen där det sen kommer braka nerför.

Känslan är att jag har hur mycket energi som helst och jag kan göra många saker samtidigt men jag kan inte varva ner. Huvudet går på högvarv och jag snubblar nästa på mig själv på morgonen för huvudet har inte fått vila.

Så jag får ta ett steg tillbaka.
Så få intryck och igångtriggande aktiviteter det går.

Bakgrunden är en dålig sömn på grund av en medicin jag slutat ta på grund av att det ger mig hjärtklappningar som gör, som det känns som, att hjärtat inte ska orka slå mer för ansträngningen är för intensiv. Snart stannar allt eller så går något sönder. Träningsvärk är jag van med men inte i hjärtat.

EKG är tagit men ingen läkare som ”haft” tid att läsa av det eller ge mig en annan medicin: ”I dag tror jag ingen läkare har varit på plats, har inte sett till någon på affektiva (psykavdelning)”. ”Du kan ju alltid vända dig till psykakuten om det blir dåligt”.

Jag ordineras i stället vila fram till måndag då jag helt enkelt får hoppas att någon kan ge mig ett svar och en ny sömn/stabiliseringsmedicin. Under tiden får jag försöka häva vad som kan bli ett hypomaniskt skov.

Jag blir avundsjuk på mitt tidigare jag då en igångtriggning inte var något jag bekymrade mig för, tvärtom! Energi, inget behov av sömn eller mat och ett utnyttjande av dygnets 24 timmar till max flera dygn i sträck. Det fanns ingen tanke på morgondagen med djup depression och allvarliga planer på självmord, allt var bara där och då.

Nu måste jag känna igen mina egna mönster för annars brakar det verkligen åt helvete i slutet. Jag måste hålla igen fast energin är på max.

När psykvården inte finns där måste jag klara mig själv. Skyddsnätet som ska finnas där plockas bort eller går sönder.

Det som för andra känns som en pånyttfödelse, bort från trista och energifattiga dagar, blir för mig en intensiv strävan efter balans.

Men jag är inte ledsen, bara försiktigt inställd till mig just nu.