En del av mig vill ha förändring. Längtar efter våren, planerar äventyr och rycker på axlarna åt utmaningar.
Den andra delen av mig vill stanna i det som är här och nu, stanna tiden, vara nöjd och önska 20 grader kallt och massor av snö för resten av mitt liv.
Den tredje vacklar hit och dit och försöker hitta någon sorts balans.

Just nu är jag mer än trött på min situation och mitt liv. Det nöjda humöret från gårdagen dröjer sig inte kvar mer än ett par timmar. Jag vill få känna att mitt liv är ganska bra, att jag borde vara nöjd.

Känslan av att vara på väg upp lite för mycket är borta och den lämnade tyvärr inga spår efter sig.

Jag lyssnar till löjlig popmusik i lurarna och världen blir skimrande rosa och jag vill bara skaka rumpa i takt till musiken. Men när de ljusa tonerna byts ut mot moll och dov bas sjunker jag som en sten igen. Jag känner emellanåt att jag verkligen håller på att bli tokig.

Det kommer bli bättre, det måste bli bättre, det vet jag. Jag kan inte gå omkring såhär resten av mitt liv för det tillåter jag inte mig själv att göra. Men målet känns i bland så fruktansvärt långt borta och mitt ljusgrå jag verkar hela tiden blanda sig med för mycket svart och det där balanserade tillståndet finns bara i periferin.

Jag kämpar på likt repetitionerna på gymmet och låter förhårdnaderna i händerna breda ut sig.  Jag ler varje gång möter en bil för jag inbillar mig att ju fler leende jag skapar desto mer smörjs kugghjulen och desto lättare kommer det bli att återuppväcka en leende Johanna.

Jag kan helt enkelt inte låta svaret på frågan ”Ska livet vara såhär?” bli till ett ja. Jag kan måste fortsätta tro att livet kan bli så mycket bättre.