Jag köpte en bok häromdagen. En lättsam historia om en man som går ut för att posta ett brev och beslutar sig för att fortsätta gå tills han nått sitt mål. Jag inser nu att det inte var en slump att det blev just den boken jag köpte.

Sedan jag föll ner i mitt svarta hål i november 2015 har jag varken köpt eller öppnat en bok. Jag har fortsatt att gå till bokhandeln för att andas in luften av tryckta bokstäver på tunt papper, tittat längtansfullt mot böckernas framsidor men sedan gått ut därifrån tomhänt. Böckerna i bokhyllan hemma har stirrat tomt på mig och har enbart blivit tagna i när dammet har behövt torkas bort.
Jag har helt enkelt tappat lusten, förmågan till att läsa en bok. Fantasin har inte fått plats i mitt huvud tillsammans med det svarta och utan fantasi blir en boks berättelse bara bokstäver på tryckt papper.

Men liksom karaktären i boken har envisheten att ta mig vidare, att fortsätta gå, hela tiden funnits där. Jag vill må bättre igen, jag vill kunna glädjas igen och jag vill kunna låta fantasin flöda när jag läser en bok. Envisheten är min största fiende men också min bästa hjälpreda. Den här gången fick den mig att köpa en bok.

Inte förrän jag stod med den nyinköpta boken i mina händer, bläddrandes mellan sidorna och inandades den där lukten som bara en bok kan avge förstod jag vad jag hade gjort. En nyinköpt bok, det finns inget tydligare bevis på att Johanna Nyman är på god väg att ta tillbaka sitt liv.

Det är inte en enkel sak att vara människa men vi har ändå förmågan att läka, lära och vänta. Min nyinköpta bok är en milstolpe som markerar att det allra svartaste har börjat bli allt mer grått.
Jag ler.