Där livet händer 

Det är livet. Dammet i bokhyllan, benägenheten att alltid boka tvättstugan för sent eller små söta lappar på kaffebryggare till frukost.

Det brukar heta ”Om du vill ha fred rusta för krig”. Så jag stoppar undan de där söta kärleksfulla lapparna till en jobbigare dag.

Jag vänder upp och ner på mig själv för att faktiskt förstå mig själv samtidigt som jag letar nya matrecept och får ångest över morgondagen. Jag biter ihop av oro och får fotmassage för att slappna av.

Jag frågar mig ofta om livet ska vara så här, ska det alltid vara kämpigt? Men så dyker det upp en lapp, ett sms eller en stor varm kram och sakta blir kriget till fred.

Jag ältar, pratar fort, pratar långsamt, pratar inte alls eller pratar hela tiden. Jag brer ut mig i sängen och snarkar högt och jag skyller på medicinen. Jag får ett leende och ett ”du är ju konstig du” som kärleksförklaring.

Jag försöker att leva här och nu. Jag försöker skapa en vardag igen. Samtidigt pågår livet. Jag funderar, tvivlar på mig själv och jag ler när vinden tar tag i mig och gör mig till lutande tornet i Pisa och jag suckar över potatisen som ska skalas.

Det kan fan inte vara lätt att leva med mig tänker jag när jag tappar allt i mina händer så att den bättre hälftens sovmorgon blir förstörd. Men mitt i mitt eget kaos och behovet av att få stanna tiden, och bara pusta ut, så finner jag mig själv framför ett hopvikt A4 med texten ”Du är fantastisk! Älskar dig min lilla knasboll!”

Det rosaskimrande tillståndet med ljudet från harpa och enhörningar byts snabbt ut mot kaffestänk och krossade flingor. Men det är väl det här som är livet, mitt liv. Söta små lappar byts ut medan kaffefilter går sönder och smutstvätten kräver sin uppmärksamhet.  För livet pågår ju faktiskt hela tiden.