För att min psykiska sjukdom är väldigt mycket en del av mig.
För att var och varannan har en psykisk diagnos.
För att jag och alla andra ska bli bemötta med respekt.
För att kunskap kan spränga murar  och utplåna stigmatisering.

För att det är World Bipolar Day i dag!

Jag vågade tillslut att ta steget och berätta att mitt liv går i svart, vitt och emellanåt typ ljusgrått. Jag lär mig ständigt nya saker om min egen sjukdom men jag vill också slänga min dosett i väggen, kanske rent av bränna upp den, för jag vill inte leva med den här sjukdomen. Livet går med andra ord i svart och vitt och emellanåt typ ljusgrått.

Psykisk ohälsa är inte längre personer som man uppfattar som tokiga och gömmer undan. Men kunskapen om vårt psyke och de sjukdomar som finns är knapphändiga. Det är fortfarande hos mig, och säkert många andra, jobbigt att ärligt svara på frågan ”Hur mår du?” Men det blir trots allt bättre.

Min sjukdom är ett helvete, ett mörker, en förbannelse. För mig är min sjukdom ett ljus, ett rus, en rosaskimrande dröm. För mig är mitt liv en ljusgrå tillvaro, en balans mellan de två andra.
Jag önskar livet ur mig själv var och varannan dag när mörkret ligger över mig. Jag vill helt enkelt inte leva.
Men när livet är vitt, ljust, är livet underbart. Timmarna räcker inte till och allt ska gå fort det ska ske här och nu, helst igår.

Utan mina mediciner, min träning och mat skulle jag inte fungera. Jag ser kanske ut som ungefär vem som helst, för det märks inte på ytan att jag har en psykisk sjukdom.

Jag vet i dag att jag är inte ensam. Vi är många som finns här som också medicineras, går till psykologer, slåss mot vården och myndigheter, som får livet att fungera, som får livet att inte fungera. Vi är ganska många och vi är värda att lyssnas på, att tas på allvar. Vi är många som önskar en framtid där psykisk sjukdom, en diagnos på ett papper ska bemötas med lika stor förståelse och allvar som en fysiskt sjukdom.

World Bipolar Day är bara en i raden av många dagar som ska ”firas” världen över och som kanske mer känns som ett PR-jippo än ett verkligt problem.  Men en sak som alla de här dagarna har gemensamt är att de uppmärksammar något som behöver uppmärksammas, den uppmärksammar individer som behöver uppmärksammas, den får oss som har bipolär sjukdom, i alla fall jag, att sträcka lite extra på mig och känna mig sedd.

Jag ger mig själv en klapp på axeln. Fan Johanna, en världsdag det är inte illa ;)!