Säg ja. Säg ja till livet. Dimridån har lättat och ljuset har återvänt!
Jag spyr över mitt eget huvuds klyschmekanism. Att bli religiös är inte troligt men det låter ju inte helt otroligt.

Jag har tagit mitt tillfrisknande till en ny nivå. Jag är rastlös som få. Att sitta still och lyssna på nyttig, kanske för stunden nödvändig, information får mitt huvud att skrika rakt ut och jag ser mig själv springa min väg. I själva verket sitter jag laglydigt kvar och kedjar fast mig i stolen, mentalt.

Jag är verkligen på väg tillbaka och mina strategier för att ta mig hit börjar bli utnötta och verkningslösa. Ett nytt steg, en ny tid har tagit sin början och med den en sambo som får vänja sig vid att filmtittande kräver sin promenad till toaletten, köket, köket och soffan många gånger om som bara ett exempel.

Det handlar inte om något förstadium till hypomani. Ja inte vad jag själv känner och tror i alla fall. Min egen uppfattning är att jag vill leva igen. Den trygga sfär jag lever i räcker inte riktigt till. Jag känner att mörkret har gett vika till stor del och livet är på väg till den grå perioden. Den perioden som ska vara mitt normaltillstånd.

Samtidigt finns inte orken där till att göra mig av med min rastlöshet. Motivationen tryter och timmarna på gymmet eller kilometerna under mina joggingskor sker inte automatiskt. Mitt tillstånd handlar fortfarande om att hitta balans, bort från det svarta men inte upp till det vita, grå är det bästa. Det känns som ett vågspel och allt handlar om att rusta för min framtid, att göra fallet eller uppstigningen lite mildare nästa gång.

Jag söker efter och lyssnar på låtar som ”I can see clearly now” och blir så där löjligt lycklig och tänker att jag hittat någon form av samhörighet med låtskrivaren tills insikten om att jag inte är själv på gymmet ramlar över mig.

Jag mår bättre det gör jag och livet känns ljusare, livet är ja och dimridån har svept förbi. Men det är inte över. Nej det är inte över på länge eller någonsin. Det här är bara början på resten av mitt liv.