Jag sitter och gråter framför tv:n. Tårarna rinner och jag får svårt att andas. Det jag ser ger mig en påminnelse om vem jag är och vad jag inte får glömma bort.

Jag har dragit mig för att se SVT:s nya dokumentärserie ”30 liv i veckan”. Jag har dragit mig för jag vet att det kommer att göra ont att höra och se någon prata om det jag så väl känner till nämligen självmord.

Jag har inga problem att ärligt berätta om att jag planerade att ta mitt liv, att jag inte längre ville leva. Jag pratar gärna om det för då blir det mer verkligt. Jag kan också ärligt säga att jag har förståelse när det kommer till gamla vänner som valde att ta sina liv. Men jag kan också tycka att det de gjorde var så synd, så onödigt och jag ställer mig ofta frågan: Varför?

Men det är nog inte det som får mig att sitta och gråta till vad som sägs i programmet. Jag gråter för jag blir så fruktansvärt påmind om min egen existens och vad jag inte får glömma bort, att jag kan bli självmordsbenägen igen om jag inte pratar om hur jag mår.

Det är inte helt ovanligt att individer med samma sjukdom som jag slutar ta sin medicin när de mår bättre. Vissa klarar av det andra blir sjuka igen. Jag är ganska säker på att jag tillhör den andra kategorin. Men jag vet inte helt säkert åt vilket håll jag skulle flyga, upp eller ner. Jag mår allt bättre för varje dag som går, livet känns lättare. Med ett ljusare liv med mindre demoner är det också lätt att hamna i någon form av självförnekelse. Jag vet att jag har en sjukdom det argumenterar jag inte emot men hur väl tar jag hand om min sjukdom?

Jag blir påmind om att jag glömt bort hur jag mår när jag mår som sämst och överväger att ta mitt liv. Den här insikten kastas emot mig med en enorm kraft när experter, programledare, anhöriga pratar om självmord och pratar om de som tagit sina liv. Jag känner igen tecknen, kan skriva under på beteenden hos de drabbade.

Reaktionen från mig själv är inte förvånande. Jag har nog vetat om det här och därför har jag inte velat se programmet. Men det fick mig att tänka till, tänka på att aldrig glömma bort vem jag är och vilken sjukdom jag har.

Jag tänker inte sluta prata om hur jag mår och jag tänker inte sluta svara på frågor om den sjukdom jag har eller riskerna med min sjukdom. Men ibland måste det få göra lite ont. Ibland krävs det ett tv-program för att öppna mina ögon. för det är faktiskt så, vi måste börja prata. Vi måste börja berätta om hur vi mår och vi behöver också någon som vill lyssna.

Så jag snyftar lite till och påminner mig själv om att aldrig glömma bort vem jag är.