Som att få livet tillbaka men vilja lämna det i retur. Plötsligt handlar inte tillståndet om att överleva nästa andetag. Plötsligt handlar det om att börja leva igen, att våga leva och jag vet inte hur jag ska göra.

Näsan är ovanför vattenytan och livet har på allvar börjat återvända. Men att inte längre behöva kämpa för att överleva har också gjort att jag tappat trygghet.
Sedan november 2015 har jag varit sjukskriven. Det gör ont att tänka på och det är det som varit mitt liv. Depression, mörker, mediciner, tröst, kärlek.

Nu mår jag allt bättre och med det kommer också den osäkra ibland motstridiga viljan att leva igen. Att vara deprimerad kan jag men att leva måste jag lära mig. Jag måste lära mig att ta jobbiga dagar för det är mänskligt säger man, jag måste göra roliga saker för det mår man bra av säger man och jag måste lära mig att vardagar, framförallt tisdagar, är skitdagar för det säger man.

Jag har hört det och läst det om människor som varit sjuka under en längre tid, varit på väg att dö, men överlevt. Tacksamheten till att få livet åter kommer som ett slag i ansiktet när känslan av att överleva blir till ångest och en vilja att bli sjuk igen känns bra. Otacksam heter det då.
Men det friska livet blir också till en vana, blir till vardag, till slut och viljan att vara sjuk försvinner.
Men det är just det där att börja om på nytt, att göra något man inte är van med, som är kämpigt för det är något nytt.

Livet börjar bli som folk kanske har det som mest, som jag längtat efter. Jag dränker min ångest i kaffe framför webbprogram som enbart finns till för att jävlas och jag svär över att det är så jäkla dyrt att åka buss samtidigt som jag dränker min smaklösa pk-hamburgare i aioli. För det är väl det här som kallas för att leva och inte bara överleva.