Det har gått så lång tid nu. Så mycket tid av en Johanna som inte är den riktiga Johanna. Så många dagar av ett liv i obalans.

Jag börjar fundera hur andra ser på mig , på hur jag mår. Om de tänker precis som jag kan göra när det gäller andra ”Men blir inte människan frisk snart?” ”Det kan ju inte vara möjligt att vara sjuk så där länge” eller ”O nej inte hon igen som bara är deppig”.

Vem är jag när jag kommer ut, upp? Kommer jag ha tappat bort mig på vägen?

Jag är väldigt negativ just nu, negativ över mitt liv. Jag har ramlat ner igen i ett svart hål och jag är bara så trött på mig själv.

Jag längtar så efter en stabilitet, efter en egen familj, ett jobb, ett huslån och skitiga snorungar. Men när orken inte finns där så att den räcker till mig själv finns det ingen chans att den räcker till fler.

Jag hamnar i gamla hjulspår och motar bort ångest och ledsamhet med svett, flås och rosa springskor. Jag orkar inte vara duktig och ta tag i mitt dagsfärska mörker, jag flyr det i stället.

Jag är så innerligt trött på att allt ska ta sådan tid. Varför kan jag inte få må bra, bra på riktigt, länge?

Jag vet att jag kommer ta mig upp även ur det här svarta hålet och det kommer gå fortare den här gången att låta händerna grabba tag i hålets kant. Jag vet att jag måste ha tålamod och se vad jag har gjort hittills. Jag vet allt det där. Men i dag skiter jag fullständigt i det.

Jag är helt enkelt väldigt negativ just nu.