När jag tog steget ut ur garderoben gjorde jag det av den enda anledningen att jag skulle sluta skämmas för den jag är. Men när jag börjar känna mig som en gammal kärring då är det svårt att vara fullkomligt ärlig mot min omgivning.

Inte för sena kvällar, dosetten redo i blickfånget och ett jäkla malande från min egen sida om hur jag mår. Jag suckar djupt inom mig. Jag kan nästan se mig själv i blommig klänning, stödstrumpor, lockigt hår och frenetiskt sugande på hårda karameller. Långt där inne finns den riktiga Johanna som skiter i vad klockan är, som skrattar högt och som väljer forsränning framför en promenad.

Ja ja det är svart eller vitt. Men precis som en nykter alkoholist säkert ser tillbaka på de stunder, som personen anser, var fantastiskt roliga med alkohol och livets glada dagar. Likadant kan jag känna för mina hypomaniska stunder. Allt är ju roligare då, orken finns och framför allt energin och när folk frågar hur jag mår svarar jag också ärligt när jag säger att allt är väldigt bra.

En till medicin har föranlett det här inlägget och det är också den som får mig att känna mig som en kärring. Dosetten har ju plötsligt blivit för liten. Okej två fack upptas av rena vitaminer men faktum är att de ändå tar plats. Jag är läkemedelsindustrins våta dröm.

Men samtidigt så är jag också fullt medveten om att jag inte skulle finnas här om det inte vore just för läkemedelsindustrin. Men jag kan inte låta bli och känna att jag vill vara som alla andra, så som jag ser på alla andra. Människor som går genom livet utan att behöva en dosett när de är 32 år.

Jag är tudelad och pessimistisk just nu. Men också förväntansfull. Det här är bara en period i mitt liv. Det sägs att man ska leva sitt liv fullt ut och jag kan lova att jag lever mitt liv fullt ut. Inte bara i de ljusaste och gladaste stunderna utan också i de allra mörkaste och jobbigaste. Däremellan finns balansen. Jag lever mitt liv på alla plan, men tack och lov bara ett plan i taget.