Tänkt dig att du känner dig uppåt. Leendet, rösten är ljus, glädje och du är bekymmerslös, livet känns helt enkelt väldigt lätt. Lägg då till ett par centiliter sprit så att du blir måttligt berusad så att glädjen fortfarande är kvar men den växer.
Du känner dig än mer ledig, social, livet är verkligen underbart.

Så sveper du lite mer sprit. Huvudet börjar bli trögt, talet lika så, och snart känner du dig vimmelkantig. Huvudet ner i toaletten och kroppen som spagetti. Du hamnar på toalettgolvet, världen snurrar och munnen smakar spya. Längre kommer du inte. Du orkar inte ta dig upp utan ligger kvar på toalettgolvet.
Morgonen därpå eller senare under natten har du uppbådat så pass mycket energi att du orkar ta av dig kläderna utan att spy och du hasar dig fram till sängen. Du drar täcket över huvudet och somnar. Bakfyllan är ett faktum. Men sakta men säkert ger den vika och livet återvänder till dig igen, och du tänker aldrig mer.

Så tänk på den där bakfyllan. Du dör inte av den men du mår jävligt dåligt. Dra ut på det där ruset och den efterföljande bakfyllan i månader så har du typ hur jag upplever bipolära sjukdom.

Ruset är mina hypomaniska stunder. Allt är roligt, livet känns enkelt och jag utmanar mig själv för det finns inga rädslor, och livet är verkligen 24 timmar om dygnet. Allt snurrar, och det snurrar allt fortare, det finns väldigt lite av omöjligheter och massor av möjligheter. Energin är fantastisk. Dagar går, veckor och månader. Men känslan stannar kvar.

Tills allt hinner i kapp. Som spriten som går runt, runt i kroppen och får huvudet att snurra i för intensiv takt så slutar också för många hypomaniska dagarna att jag dundrar i ”golvet” när hypomanin övergår i depression.

Då bakfyllan går över på ungefär ett dygn går min depression över på kanske två år. Stunder av lycka och glädje kryper sig in, stannar en stund för att sedan ebba ut.

Som att bakfyllans huvudvärk blir värre av starka ljus och höga ljud lika känslig blir jag när min depression tar över.

Just nu är det efterdyningarna av en rejäl bakfylla som pågår. Huvudet är ömt, kroppen seg och orkeslös och de mörka solglasögonen har sakta kunnat tagits av. Livet börjar återvända och tankar som ”aldrig mer” gör sig påmind.

Livet kan vara fantastiskt ljust, underbart och härligt. Men också överjävligt mörkt och hemskt. Där emellan finns balansen…