Basen, trumslagen och stråkarna. Ett djupt andetag och sen…
Skrålandes med lurarna i öronen. Jag skiter i allt runt omkring och tänker att föraren i bilen bredvid får sig ett gott skratt i morgontrafiken. Jag tänker: Det här är också terapi!

Låtar i moll med för sentimentala texter får mina ögon att tåras. Medan de där gladlynta tonarterna med lättsjungna texter får mig att skråla som aldrig förr i bilen.

Det finns en längtan som är så stark att få bli den jag faktiskt är igen. I bland känns det som att jag är motspelare i mitt eget liv. Att pjäsen spelas av någon annan än jag för att den riktiga huvudrollsinnehavaren blivit sjuk, ersättaren njuter av sin tid i rampljuset. Men det är ingen lycklig pjäs och ersättaren kedjar fast sig och vägrar lämna scenen.

Jag sätter de positiva sångerna på repeat och skrålar mig fram i trafiken. Jag ler.
Coolhetsfaktorn skiter jag i när jag tar ton till kärleksförklaringar som doftar bröllop och revanschlåtar som ligger på gränsen till tårar. Jag mår bra så låt världen stanna upp för en stund.

Jag har tänkt att jag ska leva till i alla fall över 80. För då kommer de mörka perioderna te sig som väldigt få och korta. Det kan ju aldrig vara försent att få må bra. För mitt liv är väl ändå min tid och den tiden är min.