Jag har varit så arg, så riktigt jäkla förbannad. Nu är min ilska mer som en lätt bris.
Jag har lagt ner min stridsyxa just nu, bara för att hämta energi till att orka lyfta den igen.

Jag har tröttnat på att bli nonchalerad, trött på att alltid få höra ”Det är brist på personal, det finns inga pengar” och jag spyr över att bli misstänkliggjord.

Livet är inte en rak linje, nej det är den verkligen inte, men inte blir den speciellt rakare när kämpandet för en bättre sjukvård, framförallt psykvård, eller bättre bemötande hos myndigheter bara fortsätter.

Jag har skällt, smällt i dörrar, bitit ihop och stirrat argt på personen mitt emot överdrivet mycket de senaste dagarna. Jag är så förbannat trött på att jag som patient ska ha förståelse för att psykvården havererar när det blir sommar, att jag måste ha tålamod och förstå att ”det är lite mycket nu”. Jag är så förbannat jäkla trött.

Jag vet att det inte är personalens fel, det är det verkligen inte. Men nu får det fan vara nog. Var finns pengarna, var är prioriteringarna och hur fan kunde det bli så här?
Alla prognoser pekar mot att Sveriges befolkning mår allt risigare i psyket, allt fler blir sjukskrivna och självmorden bara fortsätter. Hur fan kunde det blir så här?

Jag har en psykisk diagnos som jag för fullt håller på att kämpa med. Jag vill känna trygghet när jag söker hjälp för mitt psyke, känna att personen, oavsett läkare, psykolog eller sjuksköterska tar mig på allvar, är ärlig mot mig. Jag mår skit när personalen byts ut för det innebär att jag får börja om på nytt. Journal finns men ingen verkar ha tid att läsa den ”det är bättre med det muntliga”.

Jag försöker hålla mig flytande och det fungerar sisådär vissa dagar.

HÅLLA POLITIKER!
Ska det vara såhär?
Ska köerna bara öka till psykiatrisk vård?
Ska mediciner skrivas ut utan någon garanterad tid för samtal, trots att dessa kombinationer fungerar väldigt bra?
Ska poliser fortsätta rädda självmordsbenägna människor vid broar för att nästa dag hämta dem på samma ställe igen?
Ska alla personer som mår psykiskt dåligt dras över samma kam?
När kommer den individanpassade psykvården?
Hur långt måste det gå innan personalen får de resurser de behöver för att bedriva en bra psykvård?

Jag mår inte bra. För att jag ska få må bra behöver jag vård i form av mediciner och samtal. För att min sambo ska få må bra behöver jag vård i form av mediciner och samtal. För att jag ska må bra behöver jag människor som tar mig på allvar, som vill hjälpa mig, som har tid för mig. För att min sambo ska må bra behöver jag människor som tar mig på allvar, som vill hjälpa mig, som har tid för mig.

Jag mår inte bra av att känna att jag måste strida för min rätt till mer hjälp i form av en till medicin eller en annan medicin. Det är löjligt, men jag är van att jag får nya insikter av svensk sjukvård, att jag måste vara frisk för att orka strida. Du måste vara frisk för att få vara sjuk.

”Du får vänta till i höst”. Sjukvården har lägre kapacitet under sommaren. Men psykisk ohälsa tar tyvärr inte semester.