”Kan vi behålla hen?”

Jag kommer alltid i perioder i mitt liv behöva ha någon som hjälper mig. När huvudet inte fungerar för mörkret är så svart eller när ljuset är för starkt.

Jag är den där patienten som alltid kommer att vara en återkommande patient. Det kommer alltid att finnas en uppdaterad journal med mitt namn och jag kommer oftare eller mer sällan dyka upp i ett väntrum.

Jag är därför också jävligt dryg. Jag kräver att få hjälp, jag höjer rösten och jag kan också smälla igen en dörr. För i min värld kommer jag alltid vara beroende av någon annan för att få må bättre. Jag kommer alltid behöva ha en läkare som kan ge mig ett nytt recept, kanske en ny medicin eller en sjukskrivning. Jag kommer alltid behöva ha en person som lan läsa av mina prover och utläsa hur min kropp mår, jag kommer alltid behöva ha en sjuksköterska som jag kan vända mig till när läkaren inte har tid. Jag kommer helt krasst bli tvungen att vara beroende av en hel hoper med folk för att jag ändå ska fungera och bete mig som vem som helst.

Men i dagens Sverige går alla dessa människor som jag är beroende av på knäna. De här människorna jobbar verkligen arselet av sig och att jobba arselet av sig är aldrig bra.
Någonstans brister det och då faller korthuset. Jag har inte blivit tagen på allvar, jag har varit och är tvungen att vara frisk för att vara sjuk, jag är tvungen att kämpa för att få det jag har rätt till. Det beror på inkompetens, resursbrister och en orimlig fördelning av pengar.

Men trots allt det så dyker de upp i bland. Som en trygg famn som förstår utan att jag sagt allt, som trots att det ingår i jobbet visar förståelse och bryr sig.
”Kan vi inte behålla hen för evigt, säger sambon”.

Det borde vara en självklarhet i dag att sjukvårdspersonal har tid med sina patienter, att patienterna får det de behöver och att patienterna blir allt färre för de mår allt bättre. Tyvärr är det inte så och tyvärr är det många med mig som får kämpa där ingen skulle behöva kämpa.

Så ja, jag blir förbannad och jag blir också otrevlig. Men jag blir också enormt tacksam när någon lyssnar, har tid och vill föra en diskussion om min fortsatta vård. Jag har sagt det förrut och jag kommer säga det igen: Ge sjukvården det den behöver, resurser, pengar, så kommer också den svenska befolkningen börja må bättre. För Sveriges sjukvård framföralt psykvård kan inte hänga på enskilda eldsjälar som jobbar arselet av sig.