Jag vill dra till skogs. Ut i glesbygden där vinden viner, potthålen har rivit upp vägarna och där mobiltäckning inte existerar.
Jag skulle kanske tröttna efter ett par månader, känna mig instängd fast min frihet skulle vara enorm. Eller så skulle jag anpassa mig, bli den där eremiten som syns till en gång per år när det är dags att köpa röbetssallad på Ica.

Jag står med den ena foten i mitt gamla liv och den andra halvvägs in i mitt nya. Jag kan inte bestämma mig och jag vet inte än vad jag mår riktigt bra av.

Jag ska skriva de där böckerna och någon gång ska jag vinna den där penningsumman som gör mig lite mindre beroende av samhället. Jag har inte frågat sambon än men jag räknar med att han följer med. Jag drömmer om ett hus, en stuga, i skogen, vid en sjö, där tystnaden är vinden som viner och vattnet som slår mot stenarna.

Jag drömmer och längtar efter det här för det är lugnet. Jag känner att allt runtomkring trycker på mig, vill att jag ska börja återvända till ett liv som jag tidigare levde i. Därför vill jag dra i väg, i väg ut i skogen.

Efter ”semestern” på fyra veckor med tältning, vandring i skog, naturupplevelser och en känsla av ”Det är vi mot naturen” så vill jag bara tillbaka. Jag har en romantisk bild av ett liv i skogen i en stuga. Jag vet att den romantiska bilden inte skulle stämma med verkligheten. Men ändå.