Jag var helt säker på att jag skulle dö

Hjärnan är din egen värsta fiende. Min vill ta livet av mig eller så vill den i alla fall att jag ska tro det.
Jag trodde jag skulle dö i går.
Där och då. Om jag skulle svimma skulle jag aldrig vakna upp igen. Jag skrek i panik min sambos namn och bad honom ringa 112 och i ilfart åkte vi till akuten.

Jag fick förmodligen, vad läkaren på akuten trodde, panikångest. Från ingenstans efter flera dagar av hjärtklappningar och tunga hjärtljud och en känsla av det inte är okej sköljde den över mig.

Det senaste halvåret har jag tagit flera EKG och alla har visat att det ser okej ut. Men eftersom obehagen fortsätter vill också sjukvården att jag ska fortsätta kolla upp mig. Jag har hört att det kan bero på mediciner, stress för mycket ansträngning. Men det jag upplevde i går har jag aldrig känt förut.

Det är trott på sjutton att mitt psykiska tillstånd kan yttra sig i fysiska symptom, hjärna är ju faktiskt en del av kroppen anser i alla fall jag.
Men när läkaren på akuten efter ytterligare i ett av raden vilande EKG hänvisar mig vidare till psyk och säger att psykofarmaka inte är något som läkarna på akuten har vidare bra koll på och kan därför inte svara på om min upplevelse har att göra med eventuella biverkningar, då känner jag ett stick av att inte bli tagen på allvar. Jag kan inte rå för det men i bland känns det som att huvudet inte är en del av den mänskliga anatomin.

Min upplevelse behöver inte alls stämma överens med verkligheten. Men i bland får jag känslan av att min psykiska diagnos ses som svaret även på mina fysiska besvär.
Jag säger inte att läkaren på akuten inte gjorde det som krävs i den där situationen, det fanns inget som visade att jag hade fel på mitt hjärta och därför skickades jag hem. Men det är klart att jag blir skeptisk när de andra läkarna jag tidigare träffat inte tror på diagnosen ångeststack, psykbryt etc.
Jag är livrädd att jag står på gränsen till att bli riktigt tokig att jag inbillar mig obehagskänslan av mitt hjärta som med jämna och ojämna mellanrum i längre och kortare perioder märks av på obehagliga sätt.  Att jag kommer bli den där psyksjuka patienten som bara inbillar sig.

Jag dog inte i går.
Jag mår okej i dag om jag bortser från diverse efterdyningar.