Tänk dig att du mår riktigt jävla fysiskt dåligt. Du kan knappt stå på benen för du är så yr. Din kropp signalerar på alla tänkbara sätt att något är fel. Din västra arm slutar att fungera som den ska, hjärtat slår tunga slag och i hela kroppen känns det som att ditt syskon gjort tusen nålar på dig.

Men när du berättar det här för de personer som du verkligen tror ska kunna hjälpa dig möts du av frågetecken och ingen som egentligen vill ta ansvar.

Under den senaste veckan har jag utfört tre EKG-tester, två läkarundersökningar på hälsocentralen, ett besök till akuten, tre provrör med blod, två samtal till 11 77, ett samtal till läkemedelsupplysningen, två samtal till den psykiatriska akutmottagningen, två inspelade meddelande till psykiatrin, två samtal med sjuksköterskor på psykiatrin och slutligen ett besök till distriktsläkarjouren med en uppmaning att ringa och boka en tid på måndag.

Jag har varit i desperat behov av att få någon som på allvar kan göra en bedömning som kan ge mig svar i stället för ingenting.

När den ena läkaren från primärvården säger att det är läkemedelsförgiftning köper jag det. Jag hade för höga värden av min medicin i blodet. Men när psykiatrin avfärdar den diagnosen och hänvisar till att min beskrivning inte stämmer överens med det som står i ”boken” så blir jag rädd.
”Men vad jag lider av då”
”Nä det kan inte jag svara på”.

Jag svettats floder, jag har vridit mig i en smärta som flyttats runt i hela kroppen, den har bytt plats när den känner för det.
När ytterligare EKG-tester görs och allt visar att det är okej, vilket jag också trott de senaste tre gångerna, är det precis som att behovet att ta reda på vad patienten egentligen lider av inte är lika ”roligt” längre.

Jag börjar tröttna och det känns som att ingen tror på det jag säger. Att det är så lätt att avfärdade alla mina problem med den panikångest (vilket också en annan läkare menar på var ett efterföljande problem vid läkemedelsförgiftning), jag fick förra fredagen.
Panikångesten lämnade nämligen efter sig den fysiska smärtan. När hjärtat väl hade lugnat sig var det något annat som kickade in.

Jag har varit så rädd när jag stått med telefonluren i örat och väntat på svar från den psykiatriska akuten men fått tillbaka ”Återkom i morgon”. Eller blivit rådd att söka vård på ”vanliga” akuten där de i sin tur ansett att mina problem är psykiska.
Jag har lämnat telefonmeddelande i hopp att någon ska ringa upp men har i stället fått stirra på en mörk telefonskärm och gråtit i sambons famn.
Att inte veta vad det är för fel på mig lämnar ju heller inte direkt min sambo helt oberörd eller icke psykiskt påverkad.

Du kanske tänker att ja ja hon har ju ändå en psykisk diagnos och fick ju en konstaterad ångestattack då är det väl inte så konstigt.
Det är väldigt lätt att änka så när det kommer till personer som faktiskt har på papper att de har en psykisk diagnos.
Men när det kommer till mitt psykiska mående just nu så mår jag bra. Det är som självskadebeteende. När den fysiska smärtan tar över försvinner den psykiska smärtan. Det går bara att koncentrera sig på en fysiska för den smärtan är så fysiskt stark den känns varje gång jag andas.

För varje dag som går mår jag allt bättre men hur det kommer sig är det heller ingen som kan svara på.

Problemet med den här veckan är väl att jag har försök att övertala, verkligen övertala, folk om hur jag mår.
Men det jag fått är ett ”Ring tillbaka i morgon.  Hoppas du ändå får en bra helg”. Eller till och med ett ”Ja lycka till då”.