Frustration. Glaset i handen som är fyllt med apelsinjuice är på god väg att kastas in i den gröna väggen. Jag kan redan se hur den gula juicen blandas med glassplitter på golvet och hur vätskan bildar en rännil nedför väggen. Jag håller tillbaka mina impulser, jag vill men jag gör det inte. Jag dricker upp juicen och ställer ner glaset. Jag svär och gråter i stället. Krossat glas kräver mer uppmärksamhet. Så jag ger upp.

Jag ger sällan upp. Jag dunkar hellre huvudet blodigt i väggen än ger upp. Men jag har tömt mig själv på alternativ, tömt mig själv på det sista hoppet så nu ger jag upp. Jag orkar inte kräva, strida eller tjata mer.

På drygt en vecka har jag fått lära mig att jag känner inte min egen kropp och jag vet inte vad som är bäst för mig. Jag har fått veta att jag inte är en individ utan en del av den stora massan och därför kan jag heller inte reagera på individnivå. Jag har också fått lära mig att fysiska och psykiska symptom är i bland helt olika saker medan det i andra stunder är samma sak.

Jag mår fortfarande skit och jag vet också att det inte spelar någon roll. För vad jag känner spelar inte någon roll.

Just nu är jag arg, rent ut sagt så förbannad så jag skakar. Jag är på god väg att bli en jävla bitterfitta. För när ingen, av alla dem jag pratat med under en och en halv vecka, vill ta i frågan Johanna Nyman då känns det som att jag har placerats i ett hörn i väntan på att det ska gå över.
Jag har stridit för att få någon inom vården, primär- och psykvård, att lyssna, för att få någon att ta mina fysiska problem på allvar, men de har skitit i det. Ja jag är inte speciellt objektiv just nu men det har de inte varit heller.

I stället får jag höra att jag ska boka en ny tid om en månad, att man hoppas att jag kommer att må bättre och att jag ska lägga mig ner och slappna av (!). För mina egna teorier mina egna berättelser av mina symptom och hur de uppkommit hur de beter sig spelar ingen roll. Jag är inte sjuk, jag är deprimerad!
Och är du deprimerad så kan du uppenbarligen inte få så starka fysiska problem som jag har, för mina problem är bara på grund av min depression. Klart slut! Det får inte vara något annat, det kan inte vara något annat. Det kan absolut inte vara symptom som kan ha att göra med mediciner jag äter, nej nej nej. Så är det absolut inte (ställd diagnos efter telefonsamtal inget läkarbesök).
I min världen så borde du kunna ha fysiska symptom som inte har med en depression att göra, men inte i mitt fall. Jag säger inte att du inte kan få fysiska problem vid en depression, det vet jag att man kan få, men är jag då borträknad helt från ”vanliga” sjukdomar så länge jag är deprimerad?

Så jag ger upp. Jag ger upp och hoppas på att mitt mående inte får några konsekvenser längre fram. Men eftersom jag inte är sjuk så kan det ju inte finnas någon risk för det. Va?