Det är ett under. Jag är frisk. Min bipolära sjukdom är borta och med den också all ångest, depression och risken för hypomani. Jag är frisk!

Läkaren på psyk sjukskrev mig i tre månader till på heltid. Men den svenska byråkratin och dess myndigheter friskförklarade mig i stället.
”Äh det där läkarintyget kommer bara att arkiveras i någon pärm så det är inget som har någon betydelse, sa handläggarna på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen”.

Japp för så är det. Alla inblandade anser att Johanna Nyman behöver mer rehabilitering att jag inte riktigt är där än, redo, för att kastas ut i det verkliga livet. Alla är rörande överrens om det.
Så för att förverkliga det här behöver Johanna ha ett par månader till på sig i form av arbetsträning så att risken minimeras för återfall i ett nytt depressivt skov eller kanske hypomani.

Men då är det ju så finurligt att det finns gränser, mycket tydliga, för hur länge en sjuk person får rehabilitera sig och få ersättning från myndigheten Försäkringskassan. Gränsen är ett år och den passerades i går för mig. Så livet som sjuk måste helt enkelt upphöra.

Från och med i dag ska jag som vilken annan person som helst, vilket är ju på sätt och vis bra ”Tjoho jag är som alla andra”, anmäla till Försäkringskassan om jag blir sjuk, jag får också tilldelat mig en karensdag vid sjukdom precis som alla andra!
För nu mina vänner heter det inte längre att Johanna rehabtränar. Nej nej nej! Nu heter det att Johanna ingår i Arbetsförmedlingens aktivitetsgaranti! Jaaa! Precis som de människor som varit arbetslösa väldigt länge, typ. Och därför kan jag heller inte få fortsätta vara sjuk, inte i myndigheternas ögon.

Så enlig läkaren på psykiatrin är jag egentligen fortfarande sjuk (jag kommer i och för sig aldrig kunna säga att jag är helt frisk eftersom jag har en diagnos) men enligt Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan så är jag alltså frisk. Läkarintyget och läkarutlåtandet är kastat (okej arkiverat) i papperskorgen för svenska myndigheter, vet vi ju sedan tidigare, står över dessa yrkesmän/kvinnor.

Så nu ska jag försöka fortsätta hålla mitt huvud friskt för blir jag sjuk får jag ingen, eller i alla fall, en väldigt lite ersättning och då lär jag ju verkligen hålla mig frisk. Stämpelklockan, kryss i ruta, ser till att jag går till min arbetsträning varje dag så att jag i slutet av månaden kan skicka in mitt kort så att jag efter två veckor kan få någon form av betalning. Hur mycket jag kan räkna med att få är det heller ingen som riktigt kan svara på eftersom det är två myndigheter och en a-kassa som ska klura ut summa åt mig (”Nä det vet inte vi”).

Individanpassat samhälle är en utopi. För byråkratin och fyrkantighets oförmåga sätter stopp för individens bästa.
Jag har hela tiden haft som mål att bli en bra och nyttig skattebetalare igen som ska hjälpa till att bygga vidare på den svenska välfärden. Men för att jag ska kunna bli det och fortsätta vara det krävs också förutsättningar som får mig att läka. Jag vägrar måla Fan på väggen men jag ska erkänna att pressen är stor.
Men jag lovar, jag ska inte glömma bort. Jag är ju från och med i dag friskförklarad!