Den andra kampen

on

Du mår allt bättre. Livet känns allt lättare och nu handlar det bara om att börja leva igen. Skratten, lyckan och leendena börjar ta över och gårdagen svarta hål suddas ut och blir likt blyerts på dina fingrar. Du är tillbaka till det du en gång var.

Har du mått dåligt någon gång kanske varit deprimerad brukar det ju liksom bara gå åt ett håll när det blir bättre. Det brukar stanna där vid ditt normaltillstånd.

För mig innebär det att nästa kamp tar vid. Den där om att inte må för bra. Jag närmar mig mitt ljusgrå, där jag ska stanna kvar. Men det skimrande vita lurar hela tiden runt hörnet.

Jag har lärt mig strategier och jag lär mig strategier för hur jag ska hantera mig själv. Hur ångesten bara ska bli till en svart kula som rullar runt inom mig, hur mörkret kan bli lite mindre svart.

Men hur ljuset ska bli mer grått, hur glädjen inte ska bli till ångest minuten efter eller hur impulserna inte ska få det sociala att te sig spyfärdigt är något nytt.

Det är många år sedan jag hade ett hypomaniskt skov, jag har glömt hur det känns. Minnena finns men känslan i kroppen är vilande. Att vara deprimerad kan jag, jag vet hur jag reagerar jag kan tecknen när det börjar bli sämre. Men det maniska det hypomaniska ser jag som en obehaglig främling som lurar på andra sidan dörren.

Syftet är att aldrig hamna där men strategierna för det måste ändå stakas ut. Jag lär känna mig själv för varje ny utmaning jag står inför och det är en kamp.

Tids nog kommer jag inte reflektera över mitt liv mer än när jag gör något som inte är bra.
Men tids nog är inte där än. Stridsyxan hänger fortfarande i en läderrem på min axel men den blir allt slöar.