Jag trodde jag var klar. I min enfald trodde jag att jag hade bearbetat mig själv, mitt liv, tillräckligt nu. Att jag liksom hade nått slutpunkten där problem framöver skulle kunna avfärdas med en axelryckning.
Jag trodde jag hade nått mitt mål.

Jag börjar trivas ganska bra med mig själv. Jag mår allt bättre och det där mörkaste mörkret verkar verkligen ha gett vika. Livet har liksom börjat rulla på utan potthål eller farthinder.

Men trott på fan så upptäcker jag något nytt eller kanske nygammalt. Det som varit en del av mig under hela mitt liv och som jag inte reflekterat över mer än att jag mår jävligt dåligt av det. Ångest.

Som en lång man i ankellång svart trenchcoat med svart hatt på huvudet dyker han upp i mitt huvud och vill inte släppa taget. I bland kan det gå dagar innan han beslutar sig för att vandra vidare.
Jag har haft ångest i perioder under hela min uppväxt. Minnet från när den glada 6-åriga Johanna upptäckte ångest för första gången är fortfarande väldigt starkt.

Mannen i hatt dyker upp vid olika tillfällen, framförallt när något inträffar som gör att jag ifrågasätter mig själv, min personlighet, inför andra. Han påverkar hela mig och är liksom startskottet för depression, en riktig dålig dag eller dagar.

Jag kan fly från min ångest genom träning men när pulsen lagt sig och tröttheten kommer så maler de tankar som blir till ångest igång i mitt huvud.
Det här är kanske en av de stora byggstenarna till varför jag med jämna och ojämna mellanrum mår psykiskt dåligt, det som i slutändan gör att jag hamnar i en depression eller hypomani.

Så just nu handlar det väl om att jag åter igen måste vända upp det som behöver bearbetas, acceptera det som ska accepteras. Så att jag så småningom börja må ännu bättre. Jag behöver göra mannen i hatt till en pyssling som försvinner med en axelryckning.

I terapi blir man aldrig klar, det finns alltid sätt, mönster eller beteenden som man behöver förändra hos sig själv. Det stora och kanske svåra är att veta när det är dags att sätta stopp och låta livet vara just livet.
Jag är inte färdig än, det finns fortfarande verktyg som fattas i  min ryggsäck i mitt liv, men jag är på god väg att närma mig det där stoppet.