Livet rullar på. Den ena dagen avlöser den andra i en rasande fart.
Bilköer, tandborstning, kalender, veckohandling, träning, ingen träning.
Vardag tror jag det heter. Ett sinnestillstånd jag blir allt mer van med och som jag under två års tid längtat så efter. Längtat efter att bli en i den stora mängden.

Nu vill jag bort. Nu har den stora utmaningen tagit sin början.

Jag är på väg mot ett mer balanserat liv, mot min ljusgrå period. Den där perioden som egentligen borde vara den som tar upp störst del av mitt liv. Den delen som kanske kommer kräva mest jobb från mig. Jag ska ju liksom hålla mig balanserad.
Inte göra för mycket inte göra för lite, i förenklad form.

Jag vill sticka i väg åt ett håll, skita i allt som är viktigt för min psykiska hälsa, bara göra det jag känner till, tillbaka i gamla hjulspår. Eller så vill jag inte gör något alls. Ligga kvar i sängen, dra täcket över huvudet och äta ostkrokar till middag.

Jag biter mig fast och tvingar mig själv att ta det lugnt. Rutar in mig själv i mönster och återkommande händelser. På det här sättet håller jag mig på min kant och gör inget som jag inte borde göra.

Men så börjar lusten och spontaniteten så sakta försvinna. Vardagen blir till en mörk klump och bilköerna blir till stora gasmoln utan benägenhet att lämna marken.

Reflektera, acceptera.  Gör om gör rätt.
Man lär så länge man lever brukar det heta. Jag lär så länge jag andas. Livet är en bergochdalbana, min är mer som en nordkoreansk missiluppskjutning.

Så tillbaka till en dag i taget, kanske en timme om det vill sig illa. Jag är på väg framåt men jag är långt ifrån att kunna slappna av på heltid.