Jag sträcker mig efter kudden. Kramar den hårt och andas in doften. Jag är ensam. Han jobbar kväll, natt, morgon eller allt. Det är första passet av en rad sådana och jag är inte van riktigt än. Jag dubbelcheckar ytterdörren varje gång jag går förbi och går igenom dagen i huvudet, har jag lämnat lägenheten utan att låsa så att någon skulle kunna gömma sig här?

Jag blir trött på mig själv och den utåt trygga Johanna är borta.

För mig betyder min anhöriga allt. Jag är beroende av hans allt för att ta mig genom dagarna. Det handlar inte om att jag inte klarar mig själv, att jag skulle sluta äta och ta hand om mig själv om han inte var där, det handlar om trygghet, om glädje, att han vill förstå.

För han innebär det att det är han som måste finnas där när vården sviker, när myndigheterna ställer till det, när de som verkligen borde hjälpa låter bli.

När allt mer fokus sätts på oss som är sjuka, när stigmatiseringen minskar och vi blir som ”alla andra” får vi inte glömma bort alla de som står i bakgrunden. Det är långt kvar innan en psykisk diagnos inte ses som något smittsamt som borde gömmas undan. Men på vägen dit får man inte glömma bort de anhöriga, de som också lider i det tysta, som skäms eller inte vågar berätta att de är just anhöriga till en person med psykisk ohälsa.

När jag är uppgiven, gråter, när jag inte orkar mer, när jag ber honom att lämna mig (för jag orkar ju inte ens med mig själv hur ska han då orkar med mig?), brukar han säga ”Vi är två om det här”.

Lever man i ett förhållande där den ena parten lider av psykisk ohälsa blir det svårt att inte själv bli inblandad. Jag vet att jag inte skulle orka i det långa loppet, jag skulle kanske bli den som skulle lämna när partnern ber om det. Jag skulle kanske inte stanna kvar.

För jag har inte tålamodet som jag värdesätter så högt hos honom. Jag har inte energin som krävs för att få upp och i väg mig när det är som mörkast och jag har inte lusten att bromsa när livet börjar spinna på lite för fort. Det är faktiskt helt sjukt vad en anhörig faktiskt får stå ut med och oftast utan ens ett tack.

Utan alla anhöriga i Sverige skulle en betydligt större grupp av människor må dåligt och kanske aldrig komma tillbaka till dem de var innan de blev sjuka. Men vem hjälper den som hjälper?

Jag kramar dunkudden lite hårdare. Brer ut mig över hela sängen och somnar snarkandes, ovetandes om när han måste knuffa mig över på min sida och skaka liv i sin tillplattade kudde. En stunds vila innan livet rullar på igen.