Jag borstar tänderna, äter min frukost, gör mig respektabel framför badrumsspegeln, kör min bil, pratar med mina kollegor, arbetar, åker hem, lyfter skrot på gymmet, lagar middag, äter middag, glor på Netflix, går och lägger mig.

Jag skulle nog själv säga att jag lever mitt liv som de flesta. Jag gör sådant som de flesta gör. Jag gör sådant som normala människor gör. Men ändå behöver jag i perioder ha en extra hand.

Jag har alltid haft som mål att klara mig själv. Att be om hjälp så lite som möjligt och att inte använda mig av något som kan likställas med hjälpmedel. Jag vill ju vara som alla andra.

Men jag har börjat inse att det där inte fungerar längre. Jag är just nu inne i en period där jag egentligen inte vet vad som är bäst för mig. Jag är så van att dunka huvudet i väggen, blodig, för att nå mitt mål. Att kämpa på, att inte vika undan. För det passar sig inte. Att vara mer tillåtande mot mig är svårt.

Så jag låter andra säga vad som kanske vore bra för mig och sedan analyserar jag förslaget och testar hur det känns. Som att vara hemma en dag för att sova eftersom jag sovit så dåligt under en längre tid. Eftersom någon annan säger det åt mig så får jag heller inte ångest över det som jag skulle ha fått om jag själv föreslagit det.

Det låter knäppt och jag kan bli tokig på mig själv. Men jag är så ovan med att göra det som är bra för mig.

För att jag ska fungera just nu behöver jag hjälp från andra. Myndigheter, sjukvård, arbetsgivare eller anhöriga. Jag klarar inte att ta hand om mig själv i den mån att jag inte vet vad som är bäst för mig. Inte än. Att ta hand om mig själv är i mångt och mycket förknippat med skam för min del. Att inte vara som alla andra och att vara avvikande på något sätt.

Jag behöver lära om och lära nytt. Om andra kan hjälpa mig med det så lyssnar jag gärna. Kanske handlar det helt enkelt om acceptens. Acceptens inför mitt behov av andras hjälp.

Det är svårt, men vem har sagt att det här livet ska vara enkelt?