Det sägs att livet spelas upp i revy när man håller på att dö. För mig spelas den där revyn upp när jag försöker att sova.

Jag gäspar och ögonen hänger, huvudet värker och jag vill bara sova. Men hjärnan säger kliv upp, kliv upp och ta reda på alla de där måsten. Hela dagens skådespel susar runt och jag hinner inte greppa den ena tanken innan nästa tar vid. Jag ältar, oroar mig och förfasas över mitt eget liv och vad det ska bli av mig. Plötsligt är jag utblottad, utan arbete eller a-kassa, kastad åt misärens bittra ansikte och drömmen om en ljus framtid med barn och hus har raserats och blivit till blåbetong och asbestbeklädda hus.

Jag försöker stävja mig mot mig själv och börjar räkna 1,2,3,4,5,6,7,8,9, 10 och tillbaka igen. Men inget hjälper. Jag blir bara mer stressad, för orden från alla läkare och sjuksköterskor genom åren som säger att sömnen är det viktigaste för ett frisk sinne blir till en ond profetia.

Jag kan inte sortera helt enkelt, jag kan inte koppla bort. I stället blir jag bara piggare av att ligga där. Huvudet åt höger eller kanske vänster, skulle det funka med huvudet i fotändan?
Jag har aldrig varit speciellt bra på att sova. I perioder har jag kunnat lägga mig ner och vips har jag vaknat när ringklockan ljudit. Men annars har kvällen och nattens antågande väckt en viss ångest i mig, för det är ju så viktigt att sova. Men det är ju också då som alla tankar kommer.

Jag ger till slut upp. Tänker att det är dags för ännu en medicin för att få Johanna att sova framöver, och redan där har jag i mitt huvud ringt psykiatrin och begärt en till medicin helst den där med något narkotiskt preparat i som gör mig riktigt däckad. Att jag mår skit av dem dagen efter och att de är för beroendeframkallande struntar jag i just nu.

Men när de släpande stegen från sängen har tagit mig in till köket för att i alla fall svälja en värktablett för mitt huvud så upptäcker jag att de ligger där. De där tre tabletterna som just nu och ganska lång tid tillbaka har inneburit sömn för mig, som egentligen borde ligga i min mage och sprida sin verkan till mitt huvud, blir jag lite smått lycklig. Jag har inte blivit tokig, jag är inte inne i ett, vad som kan bli, hypomanisk skov. Jag har bara inte tagit min sömnmedicin och jag får bekräftat att det där med att sluta med medicin från ena dagen till den andra aldrig skulle funka på mig.

Framtidens trista vy ter sig som just en trist vy och inget annat och dagens händelser är just bara händelser och ingen cirkus, vad jag vet. Röran i huvudet sorteras och käkarna släpper taget. Äntligen är det dags att säga god natt.