Jag blir så arg. Jag vill kasta porslinet i väggen och skrika högt, riva mitt hår och ringa elaka telefonsamtal. Men jag gör det inte, nej för jag vet att det inte blir bättre. Så jag tar till de verktyg jag har för att lösa känslorna som bara tar över i mig. Jag straffar mig själv för det är det jag kan.

Även om jag har allt fler bra dagar så är det klart att jag emellanåt trillar dit igen. Trillar ner i gamla invanda mönster i stället för att ta höger väljer jag vänster i korsningen. Jag behandlar mig själv på samma sätt jag under hela mitt liv har gjort. Nämligen att straffa mig själv på ett eller annat sätt för att jag inte är benägen till att hantera mina känslor och ångest som uppstår i vissa situationer. Den här gången blev det en väldigt snabb, icke njutningsfull ”promenad”, på nästan en mil. Jag är helt slut när jag kommer hem igen och hinner under halva vägen ångra mig. När jag kommer hem mår jag något bättre men har då också på ett ”effektivt” sätt trängt undan det som fick mig att må dåligt så nu vill jag överhuvudtaget inte beröra det, prata om det.

Det här är typisk jag. Jag straffar mig själv för att jag inte får  ordning i mitt huvud och då är jag heller inte värd något annat. Jag måste straffa mig själv. Men det är också typisk jag för jag har inte koll på vad jag kan göra annars. När min psykolog frågar mig: Fanns det något annat du hade kunnat göra i den situationen istället för att straffa dig själv? Jag tittar på honom, tänker så det knakar, men kommer inte fram till något annat alternativ.

Jag hamnar i gamla mönster för jag har inget nytt att ta till. Det är frustrerande för jag har kommit så långt med mig själv, nött in nya hjulspår, blivit av med en del ångest och mörka tankar men rätt som det är trillar jag ner igen.
Det är klart att man gör det tänker du, ja det är klart man gör det tänker jag. Men det är lite jobbigt att bli medveten om det att jag inte behandlar mig själv på ett schyst sätt i bland.

Jag gav mig själv ett nyårslöfte och det är att jag ska bli snällare mot mig själv. Vilken jäkla svår utmaning. Men envis som jag är tänker jag liksom inte ge mig. Jag trillar dit, lär mig något nytt, och trillar ner igen. Men va fan. I framtiden kommer jag bara vara snäll mot mig själv och oj vilken snäll person mot alla andra jag också kommer bli!