Jag tror det kallas för att landa. Det där när man gör minsta möjliga för att slappna av. Det är ju skitsvårt!

Veckan som varit har inneburit lite för mycket tankeverksamhet på att inte trilla dit. Inte varva upp, inte byta ut det grå mot det vita. Jag har utsatt mig själv för allt det där som kan trigga mig till en hypomani. Jag har mått skapligt bra, haft kul på jobbet, känt drivkraft, energi och stress. Känslor som de flesta nog inte reflekterar över som något som kan leda till att man blir för glad.

För glad? Finns det?

Innan jag hamnade i mitt lååånga depressiva skov för två år sedan så tänkte jag inte så mycket på det där. Att för mycket av allt oavsett vad det är kan få mig att må dåligt.

En stundande förkylning ligger i bakgrunden och skaver. Bara ett av alla tecken från min kropp som säger till mig att ta det lugnt nu Johanna!
Det kryper i kroppen och huvudet går på högvarv. Hmm…en springtur i snöovädret kanske skulle vara bra, eller varför inte städa eller baka en paj av alla de där frysta krusbären?
Jag vill, jag tror jag orkar, jag vill inte sitta still! Ahaaa!

Så jag gör tvärtom. Tvingar mig själv att dricka lite till kaffe, jag väljer något lugnt romantiskt dravel på play-kanalen och tänker negativa tankar om snöovädret. Göra minsta möjliga för att hela jag ska varva ner och hitta ett lugn.  Det är skittråkigt men nödvändigt.

Orden från barndomen ekar i huvudet: Det är nyttigt att ha tråkigt i bland!