Det är aldrig kul att se sig själv utifrån. Men att få höra om andras upplevelser och få känna att jag inte är ensam är i bland en skräckblandad förtjusning.

Jag har fragment av bilder kvar från den där tiden då jag tänkte ta mitt liv men som slutade med att jag i stället fick min diagnos och en ny början.

Under månader hade jag börjat må sämre och sämre och allt runtomkring mig blev bara svartare. Jag åt dåligt, kunde inte sova och tillbringade för mycket tid på gymmet där jag gjorde av med all min energi som aldrig fylldes på. Ångesten, eller mannen i hatt, var där hela tiden.

Jag började höra röster i huvudet som malde dygnet runt. ”Det är snart över. Ta ditt liv så slipper du det här. Det blir bra om du tar ditt liv”. Det blev till ett mantra och till slut kände jag ett lugn inom mig. Jag skulle ju snart slippa allt.

I takt med rösten så började jag också se saker som inte fanns där. Jag minns fortfarande hur jag låg i min säng och en flicka med långt mörkt hår kikade fram vid dörröppningen. Jag blev livrädd men lika snabbt som jag reagerade lika snabbt försvann flickan. Men jag var klarvaken. Jag inbillade mig också att folk stirrade på mig, pratade om mig bakom min rygg, att de ville skada mig mentalt.

Händelsen med flickan skedde ett par dagar innan jag blev inlagd på en sluten depressionsavdelning.

Jag vet att när jag mår riktigt dåligt så sker saker i mitt huvud. Hjärnan blir felprogrammerad och jag tror mig känna och se saker som inte är verkliga. Jag får influensa i mitt huvud.

Jag brukar säga att jag har en djävul på min vänstra axel och en ängel på min högra, där i mitten är jag. När jag mår dåligt så är det verkligen så. All ångest och rädsla trycker bort den annars rationella och intelligenta Johanna och ersätts av en individ som lyssnar för mycket på djävulen, ängeln får väldigt lite utrymme.

Nu mår jag skapligt bra. Men kan ändå känna att jag rätt som det är kan trilla ner om jag inte tar hand om mig.

Jag har ingen annan diagnos på papper än bipolär, än. Men det är inte bara vi med diagnoser som har egenheter för sig när vi mår dåligt psykiskt. Även de utan kan uppleva overkliga känslor och sinnesintryck som inte finns där. Det finns så mycket vi borde prata om och som vi inte borde skämmas över.

Jag börjar så smått förstå mig själv och vem jag är och jag har bestämt mig för att man får ta mig för den jag är. För jag tänker inte, oftast, skämmas för mig själv, min tankar eller mina sinnesintryck.