Rosa skjortan med backslick vill gärna bjuda på champagne

on

Livet rullar på. Jag kan känna mig glad ja till och med lycklig. Det svarta molnet, mannen i hatt, har gett sig av finns bara där i bakgrunden. Den Johanna som jag känner är snart här igen!

Men där dagar av positiv energi, skratt, dålig sömn och noll i matlust finns lurar alltid snubben med backslick i rosa skjorta bakom varje hörn för att bjuda på champagne.
Jag är på väg uppåt, uppåt, uppåt, hör jag de inre rösterna skrika åt mig. Jag viftar bort och säger: Va fan låt mig få leva för en gång skull!

Men jag vet så väl att efter regn kommer solsken. Efter ett hypomanisk skov kommer direkt ett depressivt.
Så jag drar i handbromsen.

Jag har inte balans i mitt liv, inte än. Flyter jag med i mina känslor hamnar jag snart där uppe. Så jag sätter mig själv på tomgång. Ser hur rödljusen skriker åt mig. STANNA!
Det är ingen idé att slänga mig på signalhornet eller att peka finger åt framförvarande. Det är lika bra att luta mig bakåt och vänta.

Jag mediterar, ja i alla fall en gång om dagen, går emot mina egna instinkter att göra allt till 150 procent, ha femtioelva bollar i luften. Jag stannar hemma från arbetsträningen/praktiken. Jag skalar ner mig själv helt.

De här veckorna kommer bli vanligare innan jag har kontrollen över mitt eget liv. Så det är ju liksom bara att gilla läget och göra något åt det.
”Du har precis avvärjt en hypomanisk period” sa psykologen till mig när det begav sig för ett par veckor sedan.
Jag börjar kanske få lite bättre koll på verktygen jag behöver för att hitta balansen, jag arbetar på dem i alla fall. Jag ger inte upp! Nej jag tänker fan inte ge upp.

Inte trilla ner, inte flyga upp bara vara kvar här på marken. Tids nog så, tids nog kan jag unna mig en flygfärd bara för att dra i fallskärmen och landa tryggt igen.