Skulle du vilja ha en kollega med en psykisk diagnos?

Din första reaktion är säkert ja det spelar väl ingen roll. Men egentligen kanske du helst sluppit för vad innebär det egentligen?
Kan personen bli tokig när som helst? Är personen intelligent eller helt enkelt bara konstigt och knäpp? Kan en sådan person överhuvudtaget jobba, kommer den inte vara sjuk hela tiden?

Allt fler i Sverige vågar öppet berätta att de har en psykisk diagnos och många människor utropar en sorts tillfredsställelse inför det och säger äntligen. Men trots att stigmat så sakta börjar försvinna så finns det fortfarande en stor rädsla när du sätter ihop psykisk diagnos plus arbete.
Det finns helt enkelt för lite kunskap och många arbetsgivare vet inte vad de kan förvänta sig av en person med en psykisk diagnos. Det finns fortfarande en bild av att vi, ja jag inkluderar mig själv i hög grad i det här, kan bli tokiga när som helst,

Jag har själv fått höra just de orden ”Du kan ju bli tokig när som helst”. Öppenheten kring psykisk ohälsa finns ofta där men okunskapen är fortfarande enorm och många tar inte det hela med ro när en kollega drabbats av psykisk ohälsa.

Jag har förståelse för det. Psykisk ohälsa eller diagnoser är fortfarande något som är främmande och ganska skrämmande på grund av att vi aldrig eller väldigt sällan har pratat om det.

Men tänk dig då ett samhälle där individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa värderas högt. Man anställer personerna för att de har egen erfarenhet, de vet hur det är att ha en psykisk diagnos, de är liksom expert på det, de vet vad man i den situationen kan behöva, hur en arbetsplats kan bli mer öppen, vilken information som drabbade med också ”vanliga” människor behöver ta del av. Personen har det vi ofta värderar högt, nämligen spetskompetens.

Alla är vi individer och vem är kanske bäst lämpad att hjälpa en annan individ om inte en person med samma eller liknande erfarenhet? Men för den skull ska man inte stänga ute andra experter utan helt enkelt ta vara på allas kunskap för att hjälpa till tillsammans.

I Norge har man redan startat och flera personer med egen erfarenhet har redan fått anställning i kommuner och sjukvård.

Vi behövs på arbetsmarknaden som alla andra så släpp in oss. Men börja också fråga. Vi blir inte tokiga hur som helst, vi kan till och med ha familj, barn och bra utbildningar. Men vi har också en hel del erfarenhet som inte går att köpa eller läsa sig till.

/Lobbyisten Johanna 😉