Det skulle bli så mycket bättre. Personer med psykiska diagnoser skulle få det så mycket bättre, skulle integreras i det svenska samhället och få leva sina egna liv.  Det skulle bli frihet och vi med diagnoser skulle bli som alla andra.

Jag lyssnar på en dokumentär vars kontenta är den psykiatrireform som genomfördes under 1990- talet. De tidigare inlåsta patienterna skulle få liv utanför ”murarna” och i stället skulle vården flyttas över till kommunerna. En fin tanke. Men som jag gång på gång fått uppleva inte fungerar.

I augusti förra året blev jag skickad runt mellan primärvård och psykiatrin och än i dag vet jag inte om det var en förgiftning på grund av min medicin eller något fysiskt fel som gjorde att hjärtat rusade och vänster arm domnade bort, liksom delar av bakhuvudet och en känsla av tusen nålar i hela bröstet. De båda instanserna skickade mig mellan dem och ingen tog reda på vad det var jag hade drabbats av.

När jag fick diagnosen bipolär sjukdom var jag inlagd på Säters sjukhus med långt gånga planer på att ta mitt liv. Efter en månad skickades jag hem utan en vårdplan men med en broschyr om min nya sjukdom och ett recept på medicin.

Jag har fått frågan om jag, under läkarbesöket, kunde hjälpa läkaren att förstå det nya dataprogrammet för att skriva ut läkarintyget.
Jag har blivit nekad ny medicin på grund av ”Det är ju semestertider”.

När jag desperat velat ha svar från psykakuten har jag blivit tillsagd att återkomma en annan dag.

Jag är en patient som kräver vård och som tyvärr kommer fortsätta kräva vård resten av mitt liv. Jag har en sjukdom som inte går att bota fullt ut. Jag kommer alltid behöva äta mediciner för att hålla mig balanserad och jag kommer i perioder också behöva samtalsterapi för att orka leva. För oavsett hur mycket jobb jag gör själv så finns det egentligen aldrig någon garanti för att jag kommer att fortsätta må bra.

Jag vet att jag inte är själv, vi är så många som har det så här. Vi har inställningen att vi vill leva. Men då behöver vi också hjälp för att fortsätta vilja det.

Psykiatrireformen var en god tanke, man skulle inte längre spärra in människor på institutioner på grund av en psykisk sjukdom, de skulle få hjälp, individuell hjälp i stället. Vi skulle inte ha dårhus. Men redan under utredningen av reformen förstod man att om det här skulle lyckas så skulle det också behövas resurser, pengar och personal, ute i kommunerna, i landstingen och i regionerna, som kan ta hand om oss när vi behöver det. Men det blev inte riktigt så. Med det sagt menar jag inte att jag vill bli fråntagen min frihet och bli inspärrad. Jag vill ha min frihet men jag vill också ha den hjälpen att få klara mig i friheten.

Många människor kastas mellan instanserna och måste ha mål i mun eller tur för att få den hjälp de har rätt till. Vissa ifrågasätts och betraktas inte som tillräckligt sjuka. Andra ses som för sjuka, icke mottaglig för annat än mediciner.

I arbetslivet pratas det om att ha rätt kontakter för att lyckas. Det är likadant inom vården. Rätt kontakter och du får den där läkaren, sjuksköterskan, psykologen, arbetsterapeuten, handläggaren som faktiskt kan och vill hjälpa.

Situationen ser självklart olika ut beroende på var i landet du bor. När jag berättar att jag går till en psykolog en gång i veckan höjs det på ögonbrynen hos personer från andra län. Där får knappt någon möjlighet till den hjälpen, om man inte kan välja en privat mottagning  det vill säga.  Jag har haft en enorm tur har det visat sig.

Men jag kan inte sluta undra, hur kunde det bli så här i välfärdsstaten Sverige? När blev frihet för den egna individen till idioti?  När blev ”Du måste vara frisk för att kunna vara sjuk” ett vedertaget uttryck bland psykiatrins patienter?

Jag har väntat i två månader på att få prova ett täcke, jag tror jag får vänta resten av mitt liv för en förändring.