Flyktkänsla med förstånd

on

”Hur tyckte du att dagens samtal var?”
”Jag har haft en känsla av att vilja fly hela tiden, att jag inte vill vara kvar”.

Måndagar klockan 15.00 har varit mitt vattenhål. 45 minuter hos psykologen har gett mig nya verktyg, har fått mig att vilja förändra för att må bättre. Det har varit ljuspunkten i de annars så svarta stunderna när jag mått som sämst.

Nu vill jag inte alls gå dit, men jag gör det ändå.
Vi har öppnat dörren till det jobbigaste jag upplever, det som får mig att må dåligt och det som är kanske roten till att jag så sällan upplever ett lugn och en ren tillfredsställelse i mitt liv. Det handlar om oro. Den överdrivna oro till det mesta i mitt liv, det som skapar ångest och mörka tankar.

Alla människor oroar sig i bland. Inget konstigt med det. Men som min psykolog uttryckte sig: Johanna du är allergisk mot oro.
Precis som när jag får ett getingstick och svullnar upp där jag blev stungen så reagerar min kropp likadant när det kommer till oro.
Jag klarar inte av att hantera det på ett sådant sätt som kanske andra gör. Jag ältar min oro till den grad tills den tagit över mitt huvud och jag är säker på att helvetet kommer bryta lös, jag kommer förlora mig själv och hamna längst ner i samhällsskiktet.
En vanlig beställning av skor, vars faktura hamnar i sambons namn och inte mitt, kan orsaka detta.

Jag är så van att mitt liv är så här. Att min oro är en del av mig och att ”alla” andra har väl också det såhär. Eller?
Jag har faktiskt ingen koll på hur människor som inte upplever speciellt mycket oro har det. Hur mår man då?
Jag har skapat ett liv som är baserat på kontroll. Har jag kontroll på mitt liv och mina val så behöver jag heller inte oroa mig. Men det funkar ju långt ifrån alla gånger att agera på det sättet och avslappning och tillfreds är sällan något jag upplever.

Så jag har gått med på att göra något åt det här och det är nu det jobbiga inträffar. Hela min kropp skriker nej när psykologen vill att jag ska stanna kvar i känslan och inte fly från den. Jag förstår inte vitsen med det alls. Låt mig tänka på fluffiga moln och enhörningar i stället för att tänka på det som faktiskt gör att jag blir orolig!
För första gången börjar jag ångra att jag bett om verktyg, hjälp för att må bättre. Jag vill resa mig upp och gå.

Men jag är ju så jävla envis så jag hör mig själv säga: ”Det här är skitjobbigt! Jag vill inte! Hela kroppen säger till mig att jag ska fly. Men jag vet att det är såhär, det är jävligt jobbigt innan det kan bli bättre. Så ja, det kommer bli bättre”.

Jag upplever med andra ord den kanske jobbigaste perioden i mitt tillfrisknande just nu. Jag vet att jag kommer lära mig att hantera den här delen av mig själv också, att det kommer ta tid och att det kommer att göra ont. Men ska jag överleva så måste jag göra det här. Det låter säkert överdrivet. Men den oro och ångest som jag så ofta bär på gör att jag blir sjuk. Blir jag sjuk så är jag så långt ifrån balanserad och då kommer det göra så ont, igen.

Så med andra ord:
Ge mig sinnesro att ACCEPTERA det jag inte kan FÖRÄNDRA
MOD att förändra det jag kan och FÖRSTÅND att inse skillnaden

2 kommentarer

  1. Johanna skriver:

    Du är så himla bra Johanna! Jag älskar dig min vän!

    Gilla

    1. tudelad skriver:

      Dina ord värmer mer än du kanske tror! Jag är så glad över att ha dig som vän! Min fina fantastiska vän. Jag älskar dig! Glöm inte det 😘

      Gilla

Kommentarsfunktionen är stängd.