Jag ber dig inte om att du ska förstå. Jag vill bara att du försöker förstå.

Det finns aldrig några garantier för att en annan människa ska förstå det du själv går igenom om den andra människan inte själv har upplevt det.

Jag vet inte hur det är att vara fysiskt rörelsehindrad för jag har aldrig själv varit det, bortsett från ett löparknä som gjorde mig väldigt instabil för en kort period. Men bara för att jag själv inte har eller bara har en liten erfarenhet av vad det innebär att vara rörelsehindrad betyder det inte att jag inte försöker förstå hur de personer har det. Jag kanske till och med frågar för att få veta.

Jag startade min blogg för jag ville att människor skulle få veta hur det är att ha en bipolär diagnos. Jag startade den inte för att jag inte ville att människor skulle sluta fråga hur jag mår. Det jag skriver här är fragment av mitt liv, av min sjukdom inte hur hela mitt liv är. Jag har en vinkel, en upplevelse eller en tidpunkt som jag är i behov av att du ska få läsa. Men det betyder inte att det är hela mitt liv.

Jag har skrivit det förut och jag kommer fortsätta skriva det. För att vi ska förstå varandra så måste vi också prata med varandra. Det är en sak att skriva det. En annan att öppna munnen och säga det.

Jag erkände för psykologen sist att jag hade undvikit att berätta för honom att jag tycker att terapin just nu är skitjobbig. Jag ville inte framstå som en patient som inte vill och riskera att få sluta med terapin. Det var skitjobbigt att berätta det. Men i stället för ”Då säger vi tack och hej” så blev det i stället ”Men då kanske vi ska göra så här i stället”.

Hur ska du veta vad som rör sig i någon annans huvud om du inte frågar och lyssnar? Hur ska de veta hur du mår om du inte vågar berätta?

Psykisk ohälsa är jävligt knepigt men det kan vara mindre knepigt än du tror. Det kan vara jäkligt jobbigt att lyssna till någon som mår psykiskt dåligt. Men i bland måste man ge något för att få något tillbaka.

Jag vill inte att du ska förstå. Jag vill att du försöker förstå.