Morgondagen är i morgon

Det är tyst. Den efterlängtade bomullen har lagt sig som ett lock över mina tankar. Just nu så är jag bara.

Jag letar och sitter på min vakt. När som helst kan tankarna, oron börja mala igen. Men just nu är det tyst.

Jag har fått en vardag igen. Rutiner, tider, livet. Jag njuter och jag avskyr det samtidigt. Jag har blivit som de personerna som jag har så svårt för, de som bara nöjer sig, de som jag betraktat med avund, de som har ett lugn.

Så jag gör små experiment med mig själv. Hur reagerar jag om jag går ifrån invanda rutiner? Jag skrattar åt mig själv när jag gör något så radikalt som att äta smörgås först och fil en timme senare till frukost i stället för tvärtom. Vilken rebell jag är tänker jag när experimentet är utfört.

Vilken jäkla tråkmåns jag är, ekar tankarna!

Det här är också mitt liv. Men är det resten av mitt liv?

Den ljusgrå perioden är inledd med strimmor av svart och vita ljussken emellanåt.

Jag är 33, är det nu som livet är mitt? Är det nu som resten av mitt liv stakas ut, trampas upp, som bekvämt? Är det så här jag kan få må?

Jag ropar aldrig hej innan jag gått över ån för mycket hinner hända på vägen. Men kanske kan jag i alla fall för en stund få skörda frukten av mitt slit även om det bara är för en stund.

Lev i nuet tänker jag och breder ut mig i soffan. Morgondagen är i morgon.

En kommentar

  1. Polär Marielle skriver:

    Ja du… jag känner så väl igen tankarna. Dom där motsättningarna. Att vara inrutad och ”som andra” – är det så jag vill vara? En sak är ju i alla fall säkert: Jag vill inte vara sjuk. Inte i någon depression med självmordstankar längst nere i botten och faktiskt inte heller manisk med alla dom efterkonsekvenser som blir…
    Kram!

    Gilla

Kommentarsfunktionen är stängd.