Det är ett tag sen nu. Mycket har hänt och livet är faktiskt bra. Nygift och ett fast jobb för första gången i mitt liv. Tryggt och kärleksfullt.

Jag sticker iväg i tanken. Drömmar kan äntligen bli uppfyllda och målen är inom räckhåll. Jag vill göra allt nu, påbörja det där livet som jag längtat efter. Jag skriker JA och de runt omkring hejar på, nu äntligen kan jag få slappna av.

Men verkligheten kommer snabbt i kapp. Oron över att allt bara är en dröm och att allt kommer skita sig ligger och gror. Att vara här och nu är min sämsta egenskap. Det är bättre att rusta för framtidens katastrofer än att njuta av livet här ekar det i mitt huvud.

Det är inte så att jag går omkring och är ständigt olycklig trots att världen runt omkring mig blir allt bättre. Jag njuter av tillvaron allt oftare, njuter av mitt liv. Men under ytan ligger de där känslorna som gör att jag på en millisekund har räknat ut en strategi för hur jag ska överleva om det värsta inträffar.

Jag blir trött på mig själv, vill spy över hela min existens och återkommer igen till att jag vill lämna in mitt huvud för polering.

Men njut då för fan! Njut av att du har ett fantastiskt liv! Du är älskad! Du är uppskattad!
JAG VET! JAG NJUTER SOM FAN! Men det är väldigt svårt.

Den rosaskimrande bubblan sprack för tidigt och verklighetens vardag dunkade på. Oron över att aldrig bli älskad, att aldrig få ett tryggt jobb har lagt sig. I stället tar andra funderingar över.
Jag har fått klart för mig att det här inte är så jäkla bra. I det långa loppet gräver jag min egen grav genom att göra så här mot mig själv.

Måndagarna hos psykologen har återigen blivit mitt vattenhål. Jobbet måste jag göra själv men hur jag ska tolka instruktionsboken tar jag gärna hjälp av utifrån.

Jag mår faktiskt ganska bra. Nu handlar det väldigt mycket om att också fortsätta göra det.