Oro, ångest, kontrollbehov. Du har säkert haft det själv. Du är rädd för att något ska hända, du får ångest av saker som sker som kommer att ske och du tycker om att ha koll på situationer.
Ta din egen upplevelse av allt det och skruva upp det. Skruva upp det sisådär 120 procent. Då hamnar du i en känsla som jag varje dag upplever, som jag levt med i hela mitt liv, som blivit en del av vem jag är inför mig själv.
Det heter visst G.A.D, generaliserat ångestsyndrom. Jag är allergisk mot oro som min psykolog säger.

När du kan släppa oron för något så lever den kvar i mig hela tiden. Den omformas och blir något mycket större. På en nanosekund befinner jag mig i framtiden och är en fattigpensionär med stripigt hår och illaluktande kropp som folk bespottar. Allt på grund av en försenad buss, en missad räkning eller en bil som är svårstartad. Jag har svårt att leva här och nu för jag är inställd på att allt kommer gå åt helvete. Det är bättre att jag tar för givet att allt går åt helvete än att jag slappnar av och njuter av stunden. Allt är alltid för bra för att vara sant.

Jag tycker om förändringar och jag tycker om att vara sociala, vara på upptäcktsfärd. Men min oro, mitt kontrollbehov gör att spontaniteten försvinner och i stället väljer jag de där invanda mönstren, vågar sällan testa något nytt.
Så slits jag  mellan vad jag vill göra och vad jag inte vågar göra.

Fram tills nyligen har jag egentligen aldrig reflekterat över att mitt beteende gör mig sjuk. Det är ju en del av vad som är jag, att alla eller i alla fall de flesta mår och lever som jag.
Med min bipolära sjukdom vet jag att jag har tre tillstånd i mitt liv, jag medicinerar och jag lär mig vad jag mår bra av och vad som gör mig sjukare. Det är något konkret.
Men med G.A.D finns det inget konkret att sätta fingret på. Det är beteenden, invanda mönster som jag lever med hela tiden inte bara i skov. Därför är det också så svårt att få in att jag faktiskt inte mår bra, inte så bra som jag skulle kunna må. I det långa loppet så gör mitt beteende att jag också blir sjuk i min bipolära diagnos. Allt hänger samman.

För att få må bättre måste jag jobba bort det där som gör mig sjukare och öva in det som gör mig friskare. Det finns ingen medicin för att få bukt med det här utan det handlar om att omvärdera mina beteenden. Så när jag, i desperat behov av mat övertalar mig själv att jag inte kommer att dö, går in ensam på en restaurang och beställer mat sitter ensam vid ett bord, då gör jag det egentligen mot min egen vilja. För jag hade hellre, mycket hellre, varit hungrig än att utsätta mig för något så jobbigt.
Men jag överlevde, det var ingen njutningsfull måltid men jag överlevde.
En milstolpe i mitt arbete med mig själv. En milstolpe i arbetet med att få må bra, få må ännu bättre i livet som är mitt.