Det borde inte vara någon skillnad

on

Jag hittade en knöl i mitt bröst. En vecka senare fick jag träffa en läkare som klämde och kände. För att vara på den säkra sidan skickade han en remiss till bröstmottagningen på sjukhuset. Två veckor senare fick jag göra mitt livs första mammografi och ultraljudsundersökning av samma bröst. Och för att vara ännu mer säker fick jag ett par dagar senare göra en biopsi av knölen. En lång nål kördes in i bröstet medan jag krampaktigt kramade min mans hand. Läkaren var professionell och var ganska säker på att knölen inte vara något att vara rädd för. Men allt skulle undersökas och jag skulle få ett telefonsamtal hem när provsvaret kommit. Det tog en vecka. Jag fick både provsvaret hem via post men också det där samtalet.
Som läkaren sagt så var det ingen fara. Det var inte cancer utan en godartad cysta som skulle försvinna av sig själv. Jag pustade ut.

Det här skedde för mer än ett halvår sedan.
Jag blev tagen på allvar och vårdapparaten sattes igång direkt. Från första samtalet för att boka en tid på hälsocentralen till svaret på biopsin. Jag var livrädd men jag kände mig trygg i att det fanns folk runt omkring mig som visste vad de sysslade med.

Jag läser pressmeddelandet från Socialdepartementet om att utredningen om insatser gällande psykisk hälsa är överlämnad till regeringen. Att utredningen kommit fram till att mer behöver göras i vårat land för att få bukt med det allt större växande folkhälsoproblemet, psykisk ohälsa, och att miljontals kronor med stor sannolikhet lagts på fel saker de senaste åren, som projekt som inte lett till någon förbättring.

Jag blir inte förvånad. Jag har fått agera som att jag är frisk när jag egentligen varit sjuk för annars har risken varit stor att hamna mellan stolarna. Jag har av en ren slump och egna privata kontakter fått reda på vad jag har rätt till. Jag har också fått stå ut med att upprepa min sjukdomshistoria varje gång jag varit på ett läkarbesök för läkarna har hela tiden varit nya.
När jag där och då var inlagd en månad, på en sluten depressionsavdelning, skrevs jag till slut ut med flera läkemedelsrecept och en diagnos i ryggsäcken. Men jag fick aldrig någon vårdplan eller uppföljning. Den fick jag se till att ordna själv.

Så vad vill jag säga?
Jo om den psykiatriska vården fungerade på samma sätt som när jag hittade en knöl i bröstet så skulle också liv kunna räddas. Går du tillräckligt länge och är  obehandlad så finns risken att du inte orkar längre och den enda utvägen du ser är självmord. Det tar år att komma tillbaka när du drabbats av psykisk ohälsa. Du måste ställa om hela ditt liv och du måste inse att du har en kronisk sjukdom.

Alla sjukdomar oavsett om det är fysisk eller psykisk, om det är cancer eller en bipolär diagnos, måste tas på allvar. Vi måste lägga mer resurser på vården oavsett vad patienten har för problem. Det handlar inte om att kasta in en bunt med pengar och hoppas på att allt ska lösas. Nej jag anser att man måste tänka om när det kommer till den psykiatriska vården. Före, under och efter. De som arbetar med den måste få en möjlighet att utvecklas och de måste få den lön de är värda.

Jag hävdar fortfarande att huvudet, och därmed hjärnan, är en del av hela kroppen. Därför bör också hjärnan behandlas därefter också.
När jag hamnar i ett skov vill jag kunna känna mig trygg att jag får all den hjälp jag behöver för att bli friskare.  Jag vill ha kontinuitet när det kommer till vårdpersonal, jag vill ha möjligheten att få en samtalskontakt och terapi och jag vill få hjälp att återanpassa mig till arbetsmarknaden igen.

I dag mår jag bra. Jag går i samtalsterapi, jag arbetar och jag mår på det hela ganska bra så länge jag tar hand om mig själv. För det handlar om att fortsätta upprätthålla mitt mående. För det behöver jag också äta min medicin och träffa min psykolog.
Jag har ingen knöl i bröstet som är cancer. Men det kan vara bra att jag fortsätter undersöka mina bröst och får hjälp om jag skulle upptäcka något igen.

En kommentar

  1. Polär Marielle skriver:

    Åh du skriver så himla bra! Känner igen dina tankar. Saknar numera min kurator. I december bedömdes att vi inte behövde boka några fler samtal. Jag tror på sätt och vis att det var rätt. Det känns som om den psykiatriska vården inte förstår att behovet av stöd är livslångt utan tänker att när man inte kan göra konkreta saker längre så behövs inte den där upprätthållande kontakten liksom. Men kunskap önskas i vården av oss! Det saknas verkligen!

    Gilla

Kommentarsfunktionen är stängd.