Varför blir du inte frisk?

on

Kan du inte bli frisk.
Jag kommer aldrig bli frisk.

Bipolär sjukdom är en kronisk sjukdom. Precis som diabetes. Den går liksom inte att bli kvitt ifrån. Sjukdomen finns alltid där och jag kommer ha med mig den genom hela livet, ja tills jag dör.
Det låter för hemskt tänker kanske vissa. Oj vad jobbigt! Aldrig alltså?

Jag sitter med munkjackan på. Huvan över huvudet och musik i lurarna. Stänger mig ute från omvärlden, jag försöker hitta mitt happy place.
Jag är inte riktigt på topp men jag överlever. Men jag måste kämpa lite extra när jag har sådana här dagar. Tänka efter lite extra vad jag gör, hur jag mår, varför jag mår som jag mår och allt därtill.
Att klämma i mig godis tills jag spyr vet jag bara funkar tills blodsockret störtdyker.

Jag är inte på väg in i någon depression jag är bara lite matt på mig själv.
Jag har haft lite för mycket som snurrat i mitt huvud som jag inte kan sortera bort inte heller dämpa på något sätt (inte lärt mig det än).
Med en bipolär diagnos och GAD blir saker betydligt större i mitt huvud än i kanske ditt. Men precis som du kan uppleva att livet blir skitjobbigt i bland, att det aldrig  kommer bli bättre, så gör jag också det. Men skruva upp det ett par hack, decibel, lägg på några kilon så kan du ana hur det blir i mitt huvud.

Jag blir aldrig frisk i den bemärkelsen att min sjukdom kommer försvinna. Någon läkare kommer inte titta på några röntgenplåtar vända sig mot mig, le och sedan skaka min hand: Grattis Johanna du är frisk nu!
Nä riktigt så kommer det aldrig bli. Däremot kan jag få ett grattis för att jag har lärt mig strategierna till att må bra och fortsätta vara frisk så lång tid som det bara går.

Fy vad jobbigt!
Jo ibland känns det jäkligt drygt. Men trott det eller ej det här blir också till en vana.

Men varför blir du så här då?
Ja om jag ändå visste. Men jag anar. När Johanna har för mycket i sitt huvud som hon tänker på och försöker lösa, när det händer för mycket runtomkring, som inbokade möten, träffar och när sömnen spökar lite smått, då kastar sig den där mörka filten över mig. I dag är filten mer som ett grått tunt lakan, men den ligger liksom över axlarna som en liten tyngd. Det är då jag får sådana här dagar.

Men när jag mår dåligt då brukar jag försöka hitta på roliga saker som gör mig glad och sen brukar det bli bättre. Funkar inte det för dig?
Jo det är klart det funkar även för mig. Men mitt mående byter liksom skepnad. Så i bland funkar det skitbra att lyssna på en massa bra musik och umgås med trevligt folk. Men andra gånger funkar det inte alls. Då kan det vara sömn jag behöver, vila och bra mat. En tredje gång kan jag behöva svettas järnet på gymmet så att det värker i kroppen efteråt. Helt enkelt flytta smärtan i huvudet till det mer fysiska. Men de flesta gånger handlar det om att reflektera över vad som får mig att må dåligt, ta det lugnare, sova och äta min medicin, och fundera på om det kanske är medicinen som behöver justeras.

Det är ju så att det fattas vissa ämnen i mitt huvud (höhö ja det kunde man väl tro) som gör att mitt psykiska mående beter sig ganska mycket annorlunda i jämförelse med andra personer. Det är också därför som jag äter mediciner för att min hjärna ska fungera som ”alla” andras hjärnor som inte har den här sjukdomen. Vissa klarar sig utan mediciner och håller sig friska ändå, men jag gör inte det. Jag har ju en kronisk sjukdom som behöver medicineras.

Så frisk kommer jag aldrig bli i den bemärkelsen att diagnosen stryks över i mina journaler.
Däremot kan jag hålla mig symptomfri, utan skov, under lång tid så länge jag tar hand om mig själv.

Livet går mycket upp och ner. Jag måste bara se till att det inte blir för mycket ner, just nu. 😉