Jag befinner mig på andra sidan. Den där sidan där man känner sig så maktlös. Det gör ont och jag finner mig plötsligt så hjälplös.
Hur gör man? Hur gör man när någon mår psykiskt dåligt?

Jag kastar min egen ångest åt sidan och försöker finnas där. Jag vill lägga ner hela min själ i en annan människas mående, riva upp himmel och jord, krama om, lyfta upp och flyga i väg likt Superwomen. Men jag vet att det inte går.

Jag försöker lyssna, ställa frågor,  säga att jag finns här. Göra det jag vill att andra ska göra mot mig när jag mår riktigt dåligt. Men det är svårt. Jag är ju jag, en individ, medan alla andra också är individer med egna tankar och behov.
Störst av allt är kärleken heter det. Men om kärleken inte räcker till då?

Jag har min man som gång efter annan får försöka plocka ihop de spillror som är jag när livet är svart. Försöka förstå, lyssna och sätta sig själv åt sidan. Han gör allt det där för han är min anhörige.
Jag har två föräldrar som försökte förstå sin anorexisjuka dotter, bet ihop hårt och svalde när dotter vägra äta annat än kokta grönsaker efter mil av löpturer varje dag.

Jag har hela mitt liv haft anhöriga runt mig som försökt att förstå varför jag gör som jag gör, varför jag mår som jag mår och varför inget, som funkar på dem, verkar fungera på mig.
Jag har slitit mitt hår för jag har inte förstått varför de har så svårt att förstå!

Nu går jag igenom i mitt eget huvud hur jag kan finnas där och vara den anhöriga. Spelar det någon roll vad jag säger och hjälper mina ord? Behöver jag göra mer än att bara lyssna?

Det finns så många anhöriga som söker svar som vänder ut och in på sig själva för att få hjälp. I bland vill man bara knuffa den som mår dåligt åt sidan för att själv göra det som den sjuke inte orkar. Det går ju fortare då. Men personen är fortfarande en individ med egna tankar och viljor. En utsträckt hand kanske räcker, öron som lyssnar, stöd och  en ärlighet. Jag säger att jag finns här, att det bara är att höra av sig. Jag vill göra allt men jag kan inte göra allt.