Wohoo ja livet leker nu.
Min kropp pryds av röda stämplar, en i pannan, en på arslet, armarna, benen. Ja ta mig sjutton överallt!
För vad ska folk tycka? Vad kommer de tro om mig och vem tro de att jag är?

Nej i mitt huvud blev det ingen champagne eller salta mandlar när beskedet från Försäkringskassan kom: Du är beviljad sjukersättning på 25 procent.
Ett beslut jag väntat på så länge, ett beslut jag kämpat för, ett beslut jag fått lägga upp hela mitt liv på ett fat till allmän beskådning för Försäkringskassans personal.
Det föll tårar ner för min kind när jag läste beslutet men det var inga glädjetårar.

Den enorma ångest jag har haft, som gör mig till den jag är men som också drar ner mig rejält.
Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan under de månader som Försäkringskassan granskat mig.
Jag har ställt in mig på att jag orkar jobba 100 procent att jag är minst lika bra som alla andra. Jag har sett lönebesked framför mig och alla pengar som skulle hamna på mitt konto. Jag har sett mig själv som den personen jag så gärna vill vara men som egentligen är en falsk bild av en frisk Johanna.
Jag har sett den ”lediga” dagen en gång i veckan som en befrielse, ett sätt att arbeta med mig själv ännu mer för att må ännu bättre.
Jag har sett hur ångest inför att ta hand om mig själv en gång i veckan har övergått till en frihetskänsla för jag får ju ersättning som sätts in på mitt bankkonto.

Fram och tillbaka i mitt huvud hela tiden.
Så när beslutet äntligen kommer är det bara en enorm jävla ångest som väller över mig.
Är jag egentligen sjuk eller har jag lurat Försäkringskassan? Vem är jag nu när jag faktiskt i folkmun kallas för pensionär?
”Det största arbetet med det här för dig Johanna är att omarbeta den bild du målat upp av dig själv om vad en sjukpensionär är”, sa min man.

Det som från början var så självklart för mig har nu blivit något som jag får lära mig att uppskatta. Jag hör psykologens röst i huvudet när jag maler på om att jag är nog egentligen inte sjuk, jag kan nog jobba 100 procent, jag ska nog inte ha sjukersättning på 25 procent:
Han tittade mig i ögonen, lutade sig framåt och sa: ”Johanna du har en kronisk psykisk sjukdom, det kommer du aldrig bli frisk från och då måste du ta hand om dig, kanske mer än andra, för att inte bli väldigt sjuk”.

Jag trycker undan bilden av mig själv som en gråhårig mager person, som luktar illa och lever på existensminimum med en intelligens som är lika med 0.
I stället försöker jag framkalla en bild av en levnadsglad, pigg individ som är omtyckt av de flesta trots att jag en gång i veckan inte är på nån arbetsplats utan på en fortsätta-må-bra-plats.
Tillfredsställelsen kommer, den kommer att smyga sig på, men tills den känns uppenbar drar jag ett par djupa andetag  så länge.

/Johanna, sjukpensionär 25 procent, bipolär med generaliserat ångestsyndrom (GAD), lönebidragsanställd, gift, universitetsutbildning, föreläsare, jävligt snygg och intelligent med en omväxlande dålig humor.