Okej jag är som jag är och det är väl bara att acceptera? Om det ändå vore så enkelt. Men mitt huvud vill hellre gräva ner sig i sanden och lotsas som ingenting.

Kallsvettig och med en puls på 500 har jag lotsat mig själv genom livets riktigt jävla upplevelser. Har du upplevt krig, katastrofer eller väldigt stora orättvisor tänker kanske du. Nej det kan snarare handla om att ta sig från punkt a till punkt b i en okänd stad, befinna sig i en grupp med okända människor, få brev hem i brevlådan eller att ha bil.

Det kan för mig vara nya och okända upplevelser som får mig att slå knut på mig själv. Det syns kanske inte på mig men i mitt huvud pågår ett katastroftänk likt de alarm som ljöd över London under andra världskriget.

Alla människor oroar sig det kan vi inte komma ifrån. Men för mig blir oron något mycket mer, något som skruvas upp i takt till att ångesten växer. Jag lever som att varje okänd händelse är en potentiell katastrof som kan undvikas med tillräckligt mycket planering. Men det går ju inte att vara förberedd på alla problem som kan uppstå. Så när ett okänt problem dyker upp ja då är inte katastrofen långt borta i mitt huvud.

Jag har alltid haft det så här och tänkt att det är en del av vem jag är. Jag har nog aldrig reflekterat över att sättet jag tänker på gör mig sjuk, att alla människor inte går omkring och mår så här och att jag faktiskt har en sjukdom.

”Johanna du måste börja acceptera att du har GAD. När du accepterar din sjukdom så blir det lättare att hantera den också”.

Klart jag vet det. Jag måste bara få in det i mitt huvud.

Acceptera det du inte kan förändra.

Punktlistan Acceptera växer.

” Hej jag heter Johanna och jag har GAD, generalisera ångestsyndrom, och bipolär sjukdom ”.